Den kryper under huden. Ja, rädslan. På samma sätt som varje gång jag ser och hör ljudet av Paris metro. (Lyssna här.) Det är fördjävligt att tvingas jobba utan de rätta papperna. Jag vet hur det kändes i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet i Paris. Många av mina vänner har berättat om hur det var i London eller New York. Jag tror inte att villkoren är bättre nu.
Mina erfarenheter är från den tid då gaullisterna styrde i Frankrike. Allt fler människor kom till Paris för att få ett jobb och för att överleva. Revolutionen i Portugal och Spaniens demokratisering hade inte fått ländernas ekonomier att förbättras. Massor med unga människor tog chansen och flyttade norrut.
Stopp!, ropade de som senare blev Front National. Och så infördes det ett visumtvång för alla som kom från länder utanför den europeiska gemenskapen, EU idag. (Vilket alltså inte drabbade spanjorer och portugiser.)
Men norska, svenska och finska studenter var tvungna att ansöka om visum och ett speciellt uppehållstillstånd. Visumet var lätt, men ansökan om uppehållstillstånd var en mara. Först skulle papper från den franska ambassaden i Stockholm skickas till rätt prefektur. Sen skulle passet in för granskning. Därefter skulle man intervjuas och allra sist fick man en stämpel med uppehållstillståndet. Processen tog minst nio månader. Och under den tiden kunde man inte flytta för då fick man börja om på en annan prefektur!
Jag började på den första prefekturen och gjorde som jag blev tillsagd. Sen var jag tvungen att flytta. Då gick jag till prefektur nummer två. De accepterade inte pappren från ambassaden i Stockholm. Och sen var jag tvungen att ta ut ett nytt pass.
Nu var jag i Paris med ett pass utan visum, där det stod att jag var skriven i Paris, och utan rätt papper på rätt prefektur.
Jag vågade inte ta metron till skolan! Istället tog jag bussen genom stan och fick räkna med att resan tog en timme. På eftermiddagarna och kvällarna när bussen inte gick så valde jag att gå till snabbmetron för att slippa ha så många stopp där polisen kunde kliva på och be om pappren. Så här höll jag på en hel höst och vinter. Men när sommaren kom i slutet på mars då gav jag upp och klev på metron. Ungefär då fick jag en kallelse till den första prefekturen för en intervju. Jag åkte ut till en förort och mötte en kvinna. Hon avfärdade mig med att har du flyttat så får du inget tillstånd av mig.
Jag vet inte om det var sommaren, antalet turister eller något annat som fick min rädsla att bli allt mindre. Men till slut var jag inte rädd varje gång som metrons bromsar tjöt. Jag glodde inte stint på dörrerna till vagnen för att få dem att stängas innan någon polis klev på. Jag kunde äntligen njuta av att jag var i Paris världens vackraste stad.
Den där rädslan vill jag inte att någon ska tvingas känna varje dag.
Polisens rätt att plocka ut vem som helst som de anser vara osvenska strider mot alla mänskliga rättigheter och vår grundlag.
Därför har jag skrivit under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar