Han berättar om de döda kvarter där världens superrika har sina Londonsbostäder. Han betonar att de människor som han berättar om inte utgör mer än en promille av världens alla människor. Det är dom som har stulit det som finns av värde i de forna östländerna. De som tar emot mutor från Teliasonera. De som spärrar in sina motståndare utan rättegång och de som ärvt mark, oljekällor och pengar gömda i skatteparadis. Kort sagt "Funny money" som Andreas Cervenka kallar pengarna. De sorgliga slantar som luktar skit.
För att illustrera hur jävla dåliga liv som dessa människor har berättar han om Hans Kristian Rausing. Ni vet arvtagaren till Tetra pak med miljarder på banken. Denna knarkare som tog en allt högre dos för att glömma att hans fru dött i rummet intill. De ord som han använder, ( jag lovar en länk), får mig att undra om han inte går över alla gränser.
Visst stinker det av kriminalitet och människoförakt på Londons dyraste adresser, men det finns liksom en gräns för vad vi som inte ägnar oss åt smutsiga pengar skriver, eller?
Eller, kanske är det så att de, som hela dagarna läser utredningar om de människor som helt utan risk för att åka dit stjäl från alla oss som bara gör vårt bästa, tappar tålamodet.
De går inte ut på gatorna och protesterar, de försöker istället levandegöra alla dessa svek med ord. Men ibland blir det ett ord för mycket och en protest för lite.
(Vad Andreas Cervenka skrev, skulle jag vilja låta bli att skriva här, men artikeln har inte lagts ut på svd.se så här upprepar jag hans inlägg i krönikan:
Men hur mår de? Att pengar inte är samma sak som garanterad lycka är i för sig ingen hemlighet. Belgraviabon Hans Kristian Rausings miljarder hindrade honom inte från att skjuta heroin med en dekomposterande fru i rummet intill - ett beteende som indikerar att den andliga toppformen är en bit bort.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar