Flyttande

. 

Jag vaknade före fem när en debattsugen gruppresa från norr slog sig ner i den stora rönnen. Jag såg dem inte, men de övertygade varandra, högljutt, om vikten av att fortsätta mot söder.

Flyttider.

Fardag för dem som inte vill uppleva höstens första frost.

Nu rullar flyttbussar, släp och fullpackade bilar ner mot söder. Och de möter en liten rännil med studenter som ska leva och bo norrut.

Det är på resan längs med E4:an som vi uppfattar hur långt vårt land är. Hur olika men ändå så likt. Just den där känslan av att vi alla är mer lika än olika är det som får oss att vara ett samhälle, en kultur. Därför gör det mig sorgsen när jag hör hur borgliga politiker framhåller vissa medborgare på bekostnad av andra.

I morse tänkte jag på en helt kort nyhet som jag hörde på Rapport. Det var en kvinna som sökt fösörjningsstöd som tvingats överklaga socialtjänstens beslut. Varför? Jo, hon bor i en bostadsrätt och reglerna i hennes kommun skulle tvinga hennes att sälja sin lägenhet om hon ville ha mat på bordet. Vilket hade gjort henne både bostadslös och pengalös. Men förvaltningsrätten sa stopp.

Deras dom innebär att fattiga med bostadsrätt får bo kvar om de inte ska ha stöd en längre tid.

Det är inte lätt det här när politiker tvingar alla att äga sin bostad. Det innebär att de lagar och regler som vi har haft måste anpassas till dagens verklighet. Annars kan väldigt många tvingas att uppleva sin fardag när något oväntat sker som kullkastar deras ekonomi.