Bristen på kunskap om vårt mycket avlånga land skriver Elisabet Hedman om i denna krönika. Varför ser människor på oss som lever i norr som ett? Är det så att Fredrik I:s försök att göra en koloni av Norrland fick resten av Sverige att se på två tredjedelar av landet som ett område utan olikheter. Att staten som sedan dess plockat ut rikedomar, tillsammans med de rikaste, inte tyckte att det är mödan värt att särskilja på alla olika traditioner, språk och folkslag. Det är lättare att ta varenda öre till Stockholm om området behandlas som om kartan är vit.
Tar vi en ångbåt från Nybroplan ut till Gustavsberg passerar vi massor av fantastiska trävillor byggda med pengar som är avkastning från de industrier som fanns och finns i Gävleborg, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Med vinsten från skogarna, sågarna, gruvorna och vattenkraften.
När vi ansökte om medlemskap i EU for Jacques Delors, ordförande i EUkommissionen runt i Västerbotten och Norrbotten. Han klev ur sin helikopter på olika platser där han fick se vad som sker längst upp i norr. En plats ville han verkligen se, den kommun i EU som har, i alla fall hade, högst BNP, Bruttonationalprodukt per person inom unionen. Var ville han åka då? Jo, till vattenkraften, till Luleälvens kraftstationer, till Jokkmokks kommun. Han kunde inte förstå och det är väl svårt att förstå för de flesta att inte många korvören går till denna plats där mest el produceras, dessutom utan koldioxidutsläpp. I hans blick på denna värdefulla plats fanns det inga behov av EUstöd.
Det är nog så att det krävs många alternativa blickar på hur vi organiserar vårt samhälle. Ska de geografiska områden som bidrar till att vår ekonomi växer, söka bidrag hos EU, men de områden som använder vinsterna anses rika?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar