Han var störst. Bäst och farligast för 40 år sedan. Han var den som gjorde mig glad av musik, lycklig av musik och som fick mig att bli cool. Men det var då. När vi satt i bussen som rullade längs med Moskvafloden och skrålade Walking on the wildside trötta på att vara övervakade av KGB. Det var som om det nonchalanta i attityden fick oss att glömma rädslan, det skrämmande med att vara i en diktatur.
Men både vi och vår idol har blivit äldre. Den som vunnit mest är nog Niklas Källner, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar