I år slog SMHI fast att våren vid Bottenvikskusten började den 24 februari.
Det är två månader tidigare än normalt. Det är det fjärde året på raken som vi inte har riktig vinter. Förra året satt jag på altanen den 26 februari och njöt av solen och en temperatur på 10 grader. Eftersom att det är min födelsedag vet jag att en vanlig 26 februari brukar vi ha minst tio minusgrader. Vi har ett värmeöverskott på mer än 15 grader. Vilket låter underbart. Tänk er om varje regning sommardag var 15 grader varmare. Vad alla växter och blommor och grönsaker skulle växa fort.
Men...
Baksidan är värre än små ynkliga morötter i landet. Baksidan är att vi förlorar vårt skydd mot växtsjukdomar, och att vi snart är en plats där fästingar är lika vanliga som i Mälardalen.
Den första fästingen hittades på en ö i Piteskärgård för ungefär 30 år sedan. Den första fästingen i Luleälvdal för 15 år sedan. Nu finns de över hela kust- och skogslandet. Förändringarna går fort.
Varje vår påminns vi om vad som håller på att ske när skogsduvorna kommer tillbaka till Amandusskog, de kom första gången 1986. De försöker förtvivlat uppfostra oss med sina rop:
"Du får inte det, du får inte det ..."
Begriper vi vad vi gör? Begriper alla de som kör omkring på de 40 000 skotrarna som finns i läner?
Blåbärsriset blommar inomhus när vi plockar in en kvast snart finns det blommor utomhus i mars. Kommer vi att förstå först när vi inte kan göra annat än att sitta inne på sommaren och titta på regnet som faller varje dag, se på teve hur människor i Mellaneuropa drabbas av torka och extremvärme?
Institutet för framtidsstudier förvarnade om vad som skulle komma att ske redan i slutet på 1980-talet. De föreslog då att vi skulle satsa på att odla mer mat. Att vi skulle börja odla druvor och persikor och glömma våra åkerbär och hjortron. Istället för att njuta av fält med rallarros skulle vi kunna vandra mellan lavendelbuskarna.
Vill vi göra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar