De vill må bra alla da'r

Ibland blir jag så trött när jag lyssnar på vad så kallade förståsigpåare sitter och säger i olika radioprogram. Nu i denna stund sitter flera vuxna människor och förespråkar att vi ska göra ännu en drog laglig. Som om det inte räcker med de problem som bruket av alkohol ställer till med.


Jag tänker på en sak som en ung tjej sa alldeles nyss. " De snackar om att de blir så kreativa och smarta av hasch, men de fattar inte att det beror på att de är så satans sega efter att ha rökt på varje dag i många månader. Ja, för de fyller ju bara på med det där ämnet i hjärnan och då blir de slöa nästan jämt. Utom när de får röka på igen."

Jag har levt ett liv med massor av droger runt om mig. Kompisar som rökt på de hade bra kontakter för  att de spelade basket. För där fanns med både hasch och cannabis genom de amerikaner som kom hit. Men ingen av dem som fortsatte kom vidare i livet. De fastnade där i jagandet efter nästa bloss och en massa smågodis.

De som drack mer än alla andra for också jävligt illa och hamnade utanför om de inte hittade något som kunde ersätta kicken från alkoholen. En kärlek eller så. Men den där segheten hittar jag bara där hos dem som levde för att få chilla med att röka på och fnittra. De blev aldrig vuxna. De hade aldrig ett perspektiv. De bara satt och satt och där sitter de än.

Det är något som jag hade hoppats inte skulle bli. Inte att människor som jag verkligen gillade skulle bli sittande utan vare sig ett liv då, nu eller i framtiden.

Nej, jag hoppas att det finns fler som de unga människor som jag träffar. Och som jag läser på webben. Unga människor som tycker att det inte är värt alla de timmar som de blir trötta av av olika droger. De bara lägger av med alkoholen och alla andra droger för att få det liv som de vill ha. De vill må bra alla dar.

Det är det som är allra bäst med den tid vi lever i nu. Att så många vågar välja sin egen livsstil utan att de hamnar vid sidan om. Det önskar jag att vi får se mer av detta alldeles nya år.

Värt en etta

-Det är en svår situation som vi alla måste vara med och lösa, säger den kristdemokratiske bostadsministern Stefan Attefall fromt, och avsäger sig därmed allt ansvar för att hundratusentals inte har den bostad som de behöver.

Har vi ansvar för att han inte tar sitt politiska ansvar och förändrar bostadspolitiken? Eller är det så att Kristdemokraterna inte vill att unga människor kan skapa sig egna liv utan att vara mångmiljonärer?

Det är svårare än nånsin att flytta ut från föräldrarna. Studenterna får vänja sig med att pendla för tusentals kronor varje månad. Sitta på tonårsrummet och leva på sina föräldrar istället för att börja sina liv. Men bostadsministern tycker att det är någon annan som ska ansvar för att han inte för någon som helst politik

Det här är en av de politiska frågor där alliansregeringen har tappat all trovärdighet. Ingenting har skett för att människor ska kunna flytta för att börja arbeta eller studera. Bostadsbristen har ökat med 36 procent de senaste tio åren. Är det för att hålla uppe priserna?

Priserna på bostäder har skenat. En nybyggd förortsetta i ett hyreshus kostar 11 000 kronor, en etta med bostadsrätt nästan 2 miljoner kronor i insats i de stora universitetsstäderna.

När jag flyttade hit för 25 år sedan var huset värderat som en 3:a i centrala Stockholm. Nu är det värt en etta.

Då kostade en villa i centrala Luleå 750 000 kronor, nu får du betala nästan 5 miljoner kronor för samma hus.

Är det denna värdestegring som politikerna försvarar när de inte ser till att använda de skatter som de får in till att påverka vad som byggs och till vilket pris?

Istället kan vi som har egna bostäder bygga om våra kök och badrum varje år och dra av  100 000 kronor. Tänk om dessa miljarder satsades på ungdomsboende istället?

Med himlen som tak

När jag plockar bland papper från ateljén hittar jag denna dikt. 
Bygg inte
fler gallerior
Låt mig få slippa
Låt mig få vandra
på gator och gränder
med himlen som tak
och vinden som vän" 
av Rakel Lahdenperä.
.
Den hade vi som mantra inför vår avskedsfest julen 2008 när hela kvarteret skulle rivas. Idag vet vi vad som kom istället. Ett hotell med Spa, ett Åhlénsvaruhus och grå väggar i åtta våningar.

Igår var vi på Roasters som öppnat igen. Kaféet som började som ett engelskt tearoom och som nu är en amerikansk diner!!! Grått, vackra kopparrör och bordsservering.

Stan förändras och blir annorlunda. Vi har fortfarande vinden i håret och himlen som tak. Men de höga husens siluetter ger allt längre skuggor ner mot stranden. 

Mer musik fler möjligheter

Att Idag hör jag att fler än jag har märkt att musik och körsång förhöjer möjligheterna att lära och förstå. Vi sjöng oss igenom matten och naturkunskapen vi som gick helklassisk humanistisk linje. Förutom att vi faktiskt fixade kurserna så var känslan i klassrummet öppen och nyfiken. Men det var kämpigare med latinet där inga toner fick höras. Istället sjöng vi de olika kasusarna på rasterna. Ni vet de där ändelserna för var, hur och när. 

Erfarenheter som fick mig att ifrågasätta att mina flickor inte hade sång varje dag när de gick i skolan. Mitt favorit exempel är undersökningen som HP datorföretaget gjorde på 1990-talet där de upptäckte att skolor som fick instrument och inte datorer fick de bästa resultaten bland alla elever oavsett var de kom ifrån.

Så mer musik önskar jag er alla hela nästa år och fler kramar.

Apelsinsol igen

Det är tur att det är såna här gyllene timmar mellan de gråmörka. Idag är det nya kalla grader och vi kan hoppas på att ismusiken kommer att bli av i den stora iglon i stan.

Fest på stan

Igår var det kalas med Lova, Anna, Johan, Stefan och Elsa på stan. Häftigt att mötas. Roligt att få höra vad som skettsen sist. Roligt att få träffa lilla Lova.

Med broddarna på

Det här trodde vi inte igår

Nu sitter vi här och solar. Om jag kan kalla det så. Vi sitter och låter oss bli gyllene i apelsinljuset och hoppas på att det blir lite d-vitamin.

God Jul

Med fuktiga vantar

Det är väl det här vi önskar oss nu när det snart är jul, men ute slår det snöblandade regnet mot huset. Det plaskar om fötterna och mörkret tar ännu större plats än vanligt. Då finns det bara ett sätt att glömma bort vätan och det är att baka och läsa. Så det är vad jag ska göra idag när det är en strimma med ljus utanför fönstren.

Jag förstår inte tjusningen med råa plusgrader när det finns torr kall vinter. Är det så att vårt klimat har förändrats så fort att vi får vänja oss vid regnkläder i december?

Fördelen är att det går att grilla utan att biffarna blir iskalla direkt. Det får vara den positiva sidan av blaskvädret. Och att det är kul att plaska med röda stövlar i jättepölarna om man har nya fina tjocksockor på fötterna.

Både och, ja, allt är både och.

Dyrt efterspel

Verkligheten slår alltid dikten, även för författare som Camilla Läckberg. När hon och förre maken bloggar om sina resor glömmer de att de tänkt dra av dem som tjänsteresor. Nu har Skatteverket läst vad de skrivit på sina bloggar om deras bröllopsresa till Italien och en resa till Thailand och upptaxerat dem med en halv miljon kronor.

Det är som ett skämt. Eller? Är det någon annan som drar av sina bröllopskostnader som utgifter för inkomsters förvärvande?

Äggprenumeration

Det här är årets julklapp till familjen. Ekologiska och frigående står det på kartongen som kommer från Gerd. Hon är den person som jag lärde känna allra först när jag kom till Luleå. Nu bor hon i Högsön den fina byn där jag hade en utställning.

Gerd är folkhögskolelärare och därför möts vi här vid älvens strand ibland. Nu kommer det att bli varje vecka när jag ska hämta ägg från vår prenumeration. Som ni ser är det ägg från många olika hönsraser. Häftigast är nog att ett ägg är grönt. Det hade jag aldrig sett förut. Hönsen, de finns på bild i kartongen, bor i ett nytt hönshus vid Högsöfjärden.

Hur var det nu egentligen? Vem var det som var huligan?

Vem som har makten över hur media beskriver verkligheten har betydelse. Det visar flera av dagens berättelser i tidningarna och på radio.

Allra tydligast är Johan Croneman i Dagens Nyheter. I tevekrönikan, som inte finns tillgänglig på nätet än, (länken går till den prenumerade webbtidningen), kräver han att få veta hur Aktuellt i söndags kunde förändra verkligheten när de skulle berätta om det offentliga mötet i Kärrtorp. Ja, hur ett möte mot nazism kunde bli en antinazistisk demonstration som urartade i Aktuellt.

Hur de helt vanliga familjer och andra boende i närheten kunde framställas som om de var aktiva när ett gäng nazistiska huliganer angrep dem är fortfarande en fråga som Aktuelltsredaktion borde svara på. Hur använder de språket egentligen?

Ingen tog reda på varför det stod sex, sju poliser i Kärrtorp när risken för att nazister skulle gå till angrepp var stor.

Säpo som borde sett till att deras kunskaper om högerextrema rörelser kom fram till de ansvariga på ordningspolisen skyller nu på mottagaren. I stället far de runt hos olika nätoperatörer och ömsom skräms och ömsom hotar för att operatörerna ska införa olika automatiserade avlyssningsprogram.

Bahnhofs vd har spelat in hur säpos man hotar och säger att bolaget blir en del av problemet om ett attentat händer när de inte accepterar att alla kunder blir avlyssnade.

Johan Sjöö biträdande säpochef påstår att avlyssningsprogrammet inte gör någon skillnad mot nu. Men Skillnaden är väl helt uppenbar? Antingen avlyssnar man dem som domstolen gett tillstånd om, eller så använder man automatiska program som avlyssnar allt, eller?

Hurra vi får sjunga psalmer

Nu är Jan Björklund desperat. Hur ska han och folkpartiet får så många röster att de får vara kvar i riksdagen? Jo, genom att slå på trumman för ett låtsasförslag. Ja, nu ska Jan Björklund gå in och bestämma att det viktigaste i skolan det är:

 Ja, vad kan det vara? 

Jo, att alla skolor som vill ska ha avslutning i kyrkan. Du läste rätt. Idag när vi vet att det finns så många stora problem inom skolan då plockar vår utbildningsminister fram ett skarpt förslag. Prästen ska få läsa julevangeliet för eleverna och berätta om Jesus och varför vi firar jul. Eleverna ska få sjunga psalmer. Och de elever som inte vill ska få slippa vara med på skolans avslutning. Det är Jan Björklunds ambitiösa politiska program för att förbättra skolan.

Ge rektorerna rätt att segregera. Ge dem chansen att framhålla en byaromantik. Låt dem arrangera avslutningar som inte alla kan delta i. Då blir både skolan och samhället bättre.

Vår utbildningsminister talar om traditionsrika avslutningar i kyrkan men jag har ännu inte mött en enda person som hade avslutning där på 1960-talet och 1970-talet. Alla som jag frågar berättar om sommaravslutningar på skolgården, i aulan, i matsalen eller i gymnastiksalen. De enda skolavslutningar som vi upplevde i kyrkan var de som finns i Astrid Lindgrens sagor.

Och skolavslutningar vid jul är en helt okänd företeelse. Vi gick i skolan fram till den 22 december eller närmaste fredag före den 22:a. Det var helt vanliga skoldagar med julsånger på musiklektionerna.

Snälla utbildningsministern kan du inte införa sång och musik varje dag istället för att flytta fokus från den skola som du har tudelat? Kan du inte se till att våra skattepengar används för att alla barn ska få den bästa skolgången ?

Den sorgligaste nyheten idag är att skolorna på Lidingö, Södermalm och Kungsholmen har stora problem med att eleverna använder Cannabis. Enligt polisen även på rasterna. Men rädslan för att få dåligt rykte gör att alla rektorer mörkar. De söker inte stöd och hjälp för att få ett slut på missbruket. De håller tyst för att inte förlora elever och därmed skolpengar.

Carl Bildt-regeringens skolpeng gör att inte någon rektor vågar berätta öppet om de problem som finns. De sitter stilla i båten och hoppas att de kan styra bort från de sociala problem som skapas. Cannabis är inte gratis, att köpa innebär kontakt med kriminella nätverk och THC som ger ruset stannar kvar i hjärnan.

Naiva Urban och rätten att leva

Svenskt näringslivs ordförande Urban Bäckström slår sig för bröstet och utropar att både LO och Socialdemokraterna är främlingsfientliga.
När Bäckströms konsulter har undersökt hur många av de bärplockare som kommit till skogarna för att arbeta med minimilön finner de att bara 7 av 5 000 har fått lägre lön och sämre villkor än reglerna på svensk arbetsmarknad kräver.

Samtidigt pågår rättegångar mot bärföretagen. Denna vecka i Thailand  där 200 bärplockare kräver bemanningsföretaget på 10 miljoner kronor.

Jag får intrycket att de som arbetar på Svenskt näringsliv är naiva och totalt okunniga. Det är som om de tror att en bärplockare finns i metall, plast eller trä. De ser inte människorna. Striden om villkoren på svensk arbetsmarknad hårdnar inför valet. När löntagarnas organisationer vill ha ordning, lika villkor och möjligheter för staten att kontrollera att alla arbetsgivare följer de avtal som de har skrivit på då ylar Urban Bäckström.

"Socialdemokraterna och LO vill bygga murar mot invandrarna"

Men tänk om det är Urban Bäckström som vill hålla uppe alla skillnader han bara kan, mellan dem som kommer hit för att arbeta från ett annat land och oss som bor i EU.Tänk om det är Svenskt Näringsliv som tycker att Poh, Lian och de andra ska fortsätta arbeta utan att kunna leva. Ja, för att lönen ska Bäckström och hans anhang kunna sänka, låta bli att betala ut eller ta i beslag om de vill och kan.

Yvonne Stålnacke, vice ordförande i kommunstyrelsen i Luleå. Järnverksarbetare och politiker sedan 1980-talet har sedan 2009 kontakt med de bärplockare som tvingades ta skydd i en gammal utdömd gymnastiksal här. Hon vet att fadderfamiljerna som bor i Thailand fortfarande betalar av på sina biljetter till bärskogarna i Norrbotten. Hon har varit hos dem flera gånger med insamlade pengar  för att ge dem möjligheter att överleva och sätta barnen i skolan.

Tråkigt nog fungerar inte reglerna om lika villkor inom EU heller. Min kompis grannar berättar om de arbetsamma polacker som har byggt om deras hus. De ojar sig över lata svenskar och är nöjda med att alla som har arbetat med att förvandla deras Per-Albinhus på 60 kvadrat med källare till en villa med 240 nya kvadratmeter inte har varit lediga en enda dag.

"De går i mässan på söndagar, men sen kommer de hit och jobbar till åtta på kvällen. De har inte ens ledigt på sommaren. Den enda gång de åker hem är under påsken, (katolikernas största högtid) och så åker de hem över jul och nyår om helgdagarna är många mitt i veckan."

Jag undrar försynt om det inte är konstigt att de som arbetar i Sverige och som ska ha villkor enligt de lägsta svenska avtalen inte har  råd att vara lediga på sommaren?
Då rodnar faktiskt bägge två. För de är inte naiva, de har ju förstått att de som bygger deras drömhem inte har den betalning som står i avtalet. Att de ROT-avdrag som de gör varje månad inte på något sätt har med de löner som de polska arbetarna får ut.

Men, Urban Bäckström, han är säker.

Lika villkor och samhällets möjligheter att kräva att de följs, det är främlingsfientligt.

Tänk att få höra Marie Curie

Idag har jag fått lyssna till Marie Curies röst. Den trodde alla var försvunnen men n  har de hittat en enda otydlig inspelning från USA. Marie Curie och hennes familj är väl det närmaste man kan komma en helig vetenskaplig framgångshistoria.

Vill du också lyssna gå in på Sveriges radios webbsida

Om en överdrift

Vissa dagar, finns inte några ord, vissa morgnar finns det bara små grå punkter. Var de kommer från, de där grå små tankarna som inget har att berätta, det skulle vara bra att veta.

De finns där när förtroendet försvinner. När vi får veta att det samhälle som vi har varit med att bygga är så värdelöst för andra att det är helt ok att fuska och kräva att skattebetalarna lånar fler miljarder för att sänka skatten för de rikaste. När Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot, påstår att alla människors ekonomi är förstörd, efter gårdagens omröstning om en höjning av den punkt där de med högst inkomster ska börja betala statlig skatt.

Förstörd? Jo, för att i riksdagen finns en majoritet för att de ska fortsätta betala 250 kronor per månad i skatt i stället för att alla skattebetalare ska låna upp miljarder kronor.

Då är det skönt att pyssla med julkort och se hur solen stiger upp. Upp, med försiktighet, nu när det bara är nio dagar kvar till det vänder.

PS: Fredrik Federley, centerpartist, fick mig att bli lite gladare när han vill gå vidare och ta tag i nya utmaningar.

Ingen ursäkt för att slira med sanningen

Idag är det Lottas dag. Då är det snöyra som gäller även om verkligheten är annorlunda. Lotta är snö och vinterälskare och hon fyller år idag. När jag tänker på äppelträdens avmogning då snusar hon i luften och känner efter om det inte är snö där uppe i höstmolnen.

Just idag så doftar det inte snö utan regnet hänger ovanför oss. Det är sex grader för varmt för att snön ska ligga kvar. Vi som är rädda för att ramla fel på blåisen stampar fram med broddar på stövlarna i väntan på årets nya halkskydd; galoscher som är dubbade.

Igår var det en dag när vi fick minnas; både Nelson Mandela och alla löften som de politiker som satt i Johannesburg brutit. Publiken, människorna i Sydafrika, hade inte tålamod med sin Jacob Zuma , de buade ut honom.

Trots allas respekt för Nelson Mandela så kunde de inte låta bli att berätta för hela världen om att de inte står bakom sin korrumperade president.

Skulden; den finns både här i Sverige och överallt.

Det går inte att slira och halka omkring när sanningen betyder allt.

En promenad med minnen att hålla i

Vissa dagar börjar med en känsla av overklighet. Vad var det som gjorde att denna natt var så förvirrad, tänker jag, när mina steg automatiskt leder mig till brevlådan. Kan det ha varit den totala väderomställningen som fått mig att hamna i tankar om livet som var förr. Om de promenader längs med Kungsholmen som jag tog varje decembermånad för att ta mig från farmors syster till min mormor.

Det var en halvtimme mellan överdåd och vanlighet. Det var också en rörelse från kylig artighet till varm vänlighet. Tänk att deras flytt från omodernt till helmodernt som det hette då var så olika.

Min farmors syster flyttade till en "våning" färdig inför julen 1938. Då bodde hon fram till 1975. För att kunna stanna kvar i sin bostad på Norrmälarstrand så hyrde hon ut sin avlidne mans arbetsrum till riksdagsmän. Män och riksdag var avgörande. Det var personer som inte var på plats i Stockholm mer än nödvändigt och de krävde inte att få använda köket.

T'annie, som hon hette, var helt klar över att hon inte ville ha några hyresgäster i onödan som rörde sig på de 150 kvadratmetrarna. Här var det hon som regerade.

Ett år senare var Stockholmshems lägenheter vid Holmia färdiga. Dit flyttade mormor och morfar med tre barn. De var lyckliga över att ha badrum, kök med matvrå och två rum på 40 kvadratmeter. Det fanns till och med en helt modern tvättstuga.

I det lilla köket trängdes vi och bakade. I en av väggarna fanns ett bakbord som vi kunde fälla ner i dörröppningen. När baket var klart fick alla barn leka affär. Då tog mormor fram sin samling med presentpapper, påsar och snören och så slog vi in alla redskap så att inte någon skulle bli utan paket. På pallen vid gasspisen stod den gamla kaffekvarnen som nu användes till att mala smulor till kakformarna. I högen med tidningar såg vi hål lite här och där. Det var alla kul kåserier som mormor klippt ut. När vi skulle ta tunnelbanan hem fick jag en bunt att läsa.

Åren gick och de smala tegelhusen hamnade på något sätt allt närmare centrum. Holmiakvarteret revs. Där byggdes moderna sjuttiotalshus. Dit ville mormor flytta men den drömmen uppfylldes aldrig. Istället var hon glad över att det fanns flera huslängor mellan hennes lägenhet och Essingeleden. Hon var lycklig över att Konsum fanns kvar. Men så en dag ramlade hon och bröt lårbenet och då var det inte lätt att bo två och en halv trappa upp, med en brant stentrapp utomhus. Då var längtan bort från det som var opraktiskt stor. Men det tog nästan tio år innan min mormor fick flytta till en nästan dubbelt så stor tvåa i Enskede granne med Skogskyrkogården.

Det var alldeles för sent. Det går inte att plantera om en människa efter nästan 50 år i samma hus. Det var helt uppenbart. Varför jag tänker på detta idag?

Jo, jag tror att när jag fick veta att en kamrat från Konstskolan har dött mycket ung så blir minnen av mormor och minnen av det som bara var ett sätt att minnas med glädje. Lugn. Vilket nästan är omöjligt när så unga kloka och begåvade människor inte finns mer i livet.

Behövs ett förlåt?

Det doftar i köket. Men mina öron lider. Gunnar Hökmark strider för att slippa ta ansvar för hur han och de andra moderaterna vägrade att stödja ANC. De såg denna rörelse mot apartheid som en terrororganisation mot "vanliga medborgare".

Han skruvar och vrider på argumenten från 1980-talet när moderaterna stod tillsammans med de svenska exportföretagen och vägrade sanktioner mot apartheidregimen och ekonomiskt stöd till ANC.

Lars Ohly, vänsterpartiet,  kräver att de moderater som leder partiet idag ska be om ursäkt för att de på 1980-talet tog ställning mot de svartas kamp för mänskliga rättigheter.

Både Ohly och Hökmark talar sig värma för den typ av försoning som biskop Desmond Tutu stred för när Sydafrika gick över från apartheid till demokrati.

I Sydafrika betydde försoning att de som begått brott mot mänskligheten erkände och bad om ursäkt. På bägge sidor. Enligt Gunnar Hökmark betyder försoning att alla ska glömma vilka ställningstagande regeringsledamöterna från moderaterna tog före 1989.

Ska vår statsminister Fredrik Reinfeldt be om ursäkt?