Mångordigt om vitsen med att välja rätt blöja

Väckarklockan ringde fem i fem. Det är så här i vårt län att ska vi träffas så får antingen den som bor i Malmfälten sätta klockan på fem i fem eller så får vi göra't.

Tåget gick trots frost och fler än tjugo kalla. Och ryktet om att det inte finns något att förtära ombord är sant. Det fick jag höra från skogens och myrarnas land.

Idag ska länets nya konstmuseum låna stadshuset i Kiruna, som ska utplånas, och hänga upp kommunens otroligt intressanta och värdefulla konstsamling. Ja, museet är virtuellt och det nya stadshuset kanske försenas ännu mer nu när malmpriserna är lägre.

Vi påverkas ofta av att världsmarknadspriserna förändras. Just nu är det priset på malmen som är lägre men då räddar den europeiska centralbanken LKAB genom att de urvattnar eurons värde och får dollarn att stiga.

Det gör att LKAB får ut fler kronor per ton malm.

Jag tänker på att vi ska kunna hålla ihop såna här resonemang för att kunna förstå vad som händer och hur påverkas. Det krävdes aldrig av de människor som jobbade på och som hade jobb att gå till före alla dessa ekonomiska kriser. Jag gick ut nian under oljekrisen, började arbeta när det var sjuttiotalets värsta arbetslöshet.( nu skulle vi kalla den full sysselsättning), jag reste och pluggade under de år när europas ekonomi förändrades och allt fler hamnade utanför. Då kämpade politikerna för att försöka motverka arbetslöshet och bostadslöshet. Det byggdes med subventioner och många fick läsa vidare på komvux för att kunna ta ett jobb eller börja utbilda sig.

Jag hann jobba i några år innan våra politiker tokförsvarade kronans värde och utlöste 90talskrisen. Istället för att försvara bostäder och jobb drev Bildtregeringen tillsammans med Ingvar Carlsson en linje som fick vanliga bostadsägare och småföretagare utfattiga. Det som var bra med denna kris var att vi har lärt oss värdet på allt som inte är nytt. Vi kan sedan dess hitta det vi behöver utan att slita mer på vår jord. Den vinsten är hög. Men förlusten för dem som hade fått lån till sin bostad eller företag och som förlorade sina lån på grund av räntorna var och är fortfarande enorm. Vi har som samhälle inte återhämtat oss än. Nu kallar politikerna 5 procents arbetslöshet för låg, innan 1990-tals krisen var det massarbetslöshet.

Alla dessa kriser har hela tiden vidgat klyftan mellan dem som kan roffa åt sig och dem som jobbar i yrken där både friheten att bestämma över arbetet är låg och lönen.

Nyheten idag om att SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Lööf  avgår hade varit en sensation 1989. Men idag är vi inte förvånade över att det finns en gubbhylla med stofiler som inte ser några gränser för vad de kan unna sig med hjälp av arbetsgivarens pengar. De tror att de är företaget. Och de är så långt borta från vår verklighet att de inte ens förstår att deras kultur att ta vad de kan från företaget inte går hem hos kunderna.

Ja, för vem är deras kunder? Inte de jaktkompisar som Sverker Martin-Lööf fraktat runt med privatjeten, utan det är de kvinnor som kånkar kassar från mataffären och byter blöjor eller bindor från Mölnlycke.

Och de kvinnorna och männen som väljer vilken sorts blöja som de ska köpa har makten över företagets framtid, inte gubbarna med jaktvapen på väg till skogarna och villan där SCA har satsat 100 miljoner kronor.

Jag håller tummarna

 Jag håller tummarna för att Alexander Majorovs rehabilitering har lyckats. I morgon får vi veta om han får vara med i Europamästerskapen i Stockholm.

Jag håller tummarna för mig själv och för att den text som jag håller på med kommer att bli klar. Meningen är att jag ska skicka in den till en novellantologi. Det vore så kul att få se en text i tryck. Nu är det fem år sedan sist.

Jag håller tummarna för att mlle Renault kan repareras. Det är så omständligt att byta bil. Men måste jag så får jag väl leta reda på en lika praktisk och bekväm bil. Vad ska jag drömma om? Den nya modellen Capture? En ung herr Citroën, eller kanske en förståndig tysk?

Drömma måste vi får göra under dessa tolv oxveckor.

En almanacka med klisterbilder ...

Minns ni scouternas almanacka med klisterbilder? Den där som patrullerna sålde vid dörren? Varje januari var det en bild med domherrar som vi slickade på och klistrade fast. Utsikten från köksfönstret fick mig att tänka på hur det var då när en almanacka med klisterbilder och ett block med datumblad som vi rev av, roade oss i köket.

Dofterna i 1950-tals huset där vi bodde vid rondellen mellan Ankdammsgatan och Virebergsvägen var helt annorlunda mot hur det luktar idag. Ja, det fanns ju inga fläktar så alla mat som lagades i portuppgången blandades samman. Från källaren kändes doften av jord och lök. Där hade alla potatis och lök i säckar.

I köket var det praktiskt modernt. Alla bänkar var höga, Det fanns plats både för ett kylskåp och ett stort skafferi med ventil i ytterväggen. Gissa hur luckorna till skåpen var målade? Just det, de var grå. Alla kök i hela huset hade grå luckor, det hade köken i  höghusen på samma gård också. Grått och och grått var populärt. Till och med perstorpskivan var grå. I lägenheten fanns det en enda plats med lite färg och det var i badrummet. Väggarna där lyste ljusgröna. Sjukhusljusgröna.

Då var det tur att alla dörrar var i vackert trä och alla golv var i sten eller så var det parkett. För bolaget som byggde hoppades att husen skulle hålla i sextio år.

Men jag är nästan säker på att allt är utbytt och ombyggt sedan länge. Så minnena av hur det var att bo utan de maskiner och fläktar som vi tar för givna idag är väl försvunna.

Det enda som fortfarande finns kvar från 50-talets kök är scouternas almanacka.

Doften av brända bromsar

Idag är det kallast i landet vid älvens strand. Då fryser naturligtvis bromsarna fast på mlle Renault så nu sitter jag här utan bil. Doften av brända bromsar fick mig att bli riktigt ledsen.

Jag blev helt bedrövad, fast det bara är något som går att laga. Det är så ibland att en liten olycka får en stor att ta över.

Jag får välja att njuta av den otroligt vackra dagen och elda i kaminen. Då blir det bättre. I alla fall just nu.

Lite recept

Kirunaros

Jag tänkte bara tipsa om att det går att få till saftiga grytor på magert kött. I lördags kom våra vänner från samhällsrummet. Det var länge sen vi jobbade där men vi träffas ibland för att äta och ha det bra tillsammans. Nu är det bara två av sex kvar på tidningen. De andra har gått vidare i sina liv.

Jag tänkte att vi skulle äta lite lokalproducerat kött och hittade 1,5 kilo ytterlår i frysen. Inte helt lätt att få både mört och saftigt. Men jag marinerade köttet i ganska stora bitar, en flaska rödvin med ett lagerblad och en halv vitlöksklyfta,  i 24 timmar.

Jag torkade alla köttbitar och stekte dem på rätt hög värme innan jag stoppade dem i grytan med lökklyftor (sex lökar), tre morötter i grova bitar, marinaden och en liten bit apelsinskal. Jag saltade och pepprade på köttet i stekpannan och doftade 3 mask mjöl över bitarna i grytan innan  jag la i allt det andra. Sen fick allt småputtra i fyra timmar.

Jag fyllde på med 20 klyftade och stekta champinjoner, en burk syltlök, en tsk timjan, en msk tomatpasta och smakade av med salt.

Till grytan serverade jag potatismos med västerbottenost.

Vid sidan om gjorde jag en sallad på olika sorters blad med en enkel salladssås på dijonsenap.

Fransk husmanskost blev det, med tarte Tatin som efterrätt.

Tarte Tatin är en upp och nervänd äppelkaka.

Börja med att hälla i en dl vatten i en gjutjärnspanna, två tsk citronsaft och två dl socker. Smält på mellanvärme och vänta tills allt är gyllenbrunt. Häll över karamellen i en form på 26 cm och lägg i äppelklyftor från 4 stora äpplen. Grädda med ett lock av smördeg eller pajdeg i 35 minuter på 200 grader.

Ta ut kakan och låt den svalna i några minuter. Lägg ett stort fat över kakan och vänd.

Servera med glass.

Passade bra en vinterdag i januari.

Kan vi begripa?

En helt vanlig vecka börjar med levande ljus och en spinnande Stella. Med nyheter som inte är lätta att förstå. Hur ska vi kunna begripa flyktingarnas desperation när de föses tillbaka över gränsen från Grekland? Hur ska vi begripa hur författigat Grekland har blivit av att alla banker i Europa skulle överleva före det grekiska folket?

Över en miljon medborgare i EU flyttar på grund av ekonomiska skäl från Irland, Spanien, Portugal och Grekland. Är euron värd detta?

Längtar efter fåglarnas röst

Jag längtar. Denna djupblå morgon med tio kalla grader så längtar jag bort från nu till då. Till tuvan med vitsippor med fågelsång och en hel sommar framför oss.

Jag är nästan säker på att bristen på ljus gör att vi gärna dagdrömmer om morgnar när solen redan står högt på himlen och det inte råder tystnad.

Det tycker jag hör till det svåraste med kalla vintermorgnar. Tystnaden. Det enda som hörs är ett malmtåg på väg mot Viktoriahamnen, eller en långtradare på väg till Jokkmokk. Alla småfåglarna är helt tysta och väntar på att de kan hitta igen fågelmatsborden och fröautomaterna. I år har vi minst tio par som knaprar när ljuset är här.

De är många fler än förr om åren. Jag undrar om det kan bero på att vi inte har någon katt ute. Stella gillar inte att vara i snön så hon försöker inte ens att rymma ut. Istället har hon hittat platser vid fönstren är hon sitter och skådar ut. En plats som hon gillar är den vid teven. Hon leker med allt som rör sig i bilden och pratar glatt.

Rörelse och prassel gillar hon allra bäst. Dagens tidning är allra bäst.

Både hjärta och hjärna har varit fyllda av is

Det tog nästan en vecka innan jag hittade igen någon form av språk efter mördandet på Charlie Hebdos redaktion och gisslantagandet och mördandet i Paris.

Både hjärta och hjärna har varit fyllda av is. Is utan innehåll. Bara iskall is.

Men när jag såg alla vanliga människor som har gått ut på gator och torg för att ta tillbaka yttrandefriheten och rätten att ha egna åsikter så smälte isen ner. Ja, det är alla vanliga människor som ger mig hopp. Vi kan ju verkligen undra vad vissa av statscheferna gjorde i Paris när de vandrade på Avenue Voltaire. De som aldrig har trott på den franske filosofens ord:

• Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.

Det vi alla hoppas på är att de tar till sig allas rätt att tala fritt och leva som de vill om de inte skadar andra.

(Citatet är ju inte egentligen Voltaires, utan en sammanfattning av hans filosofi).

Var finns debatten om hur vi förnyar vattenkraften?

Jag kan inte sluta förundras. Ja, när jag läser om rädslan för att våra kärnkraftverk ska vara så gamla och slitna att vi inte får ut tillräckligt med energi.

Jo, för vi läser aldrig om att det finns en enorm potential i att byta ut turbiner och överföringsteknik i alla vattenkraftverk. Tänk om Vattenfall och de andra stora ägarna av vattenkraften skulle satsa lika mycket pengar på att renovera och förnya alla kraftstationerna som idag är gamla, som de satsar på lobbyister som talar för kärnkraften?

Jag undrar hur mycket mer energi de nya turbinerna skulle ge? 30-40 procent sa en av Aseas ingenjörer på 1990-talet. Det fick vi aldrig höra talas om när de stora bolagen köper in dyr kraft från utlandet.

En kilowatttimme från vattenkraft kostar några ören, en kilowatttimme kärnkraft kronor. Men de prisskillnaderna hör vi aldrig talas om.

Skulle ni ha trott mig om jag sa

Att de två huvudpersonerna i SVT på trettondagen skulle berätta om kärleken till sina makar. Hurra för att vi lever nu 2015 och inte 1986.

En timme kortare natt

Idag är natten en timma kortare än i julas. Det ska vi fira med en god middag. Idag är det den sista dagen med Signe hemma. Och det har vi inte lust att fira. Hon har varit här i 19 dagar och det kommer att vara tomt länge när hon har farit ner till Uppsala.

God fortsättning ändå. Det är ju ändå  så att vardagen kommer hur vi än hoppas på att festen ska bestå.

Omöjliga val

Det är helt otroligt hur fel man kan hamna när man sitter på sitt kontor vid Stockholms central. Idag har Lena Mellin, Aftonbladet, visat att hon har långt till verkligheten.

Två mil utanför Östersund vid en gammal militäranläggning står en buss som en grupp på 30 flyktingar vägrar lämna. De har klivit på bussen i Malmö och fått veta att de ska åka i ett par timmar till en annan plats.

Efter 15 timmar i bussen får de se att de ska placeras i skogen utan någon kunskap av var de befinner sig. Då vägrar de att kliva av bussen. Detta upprör dem som tycker att alla som kommer till Sverige ska tacka och vara glada för att de har överlevt.

Vi andra som har flyttat frivilligt någon gång i vårt liv kan förstå att det inte är så lätt att våga kliva ner i mörkret och tro på att det finns ett liv som väntar där på den gamla militärförläggningen.

Jag känner igen mig i den oro som jag kände på tåget när vi rullade genom övre Norrland den där morgonen för 29 år sedan. Det var kolsvart, 30 grader kallt och jag kände inte till ett jota. Men jag reste i mitt eget land och med mitt eget språk av fri vilja.

Hur ska dessa människor som förlorat allt tro på att de inte spärras in i ett läger utan möjlighet att ta sig någon annanstans? Hur ska de kunna våga ta klivet ner till en evig väntan på besked om hur framtiden ska bli?

Hur rädd skulle jag vara i samma situation? Du?

Det undrar jag i snöyran vid älvens strand.

Gott nytt 2015

En nyårsdag för många år sedan frågade en liten tjej hur man känner att det är nytt år. Någon skämtade och sa att det vet man för att man behöver en Treo. Då var det ovanligt att nån inte behövde en huvudvärkstablett. Nu är det ganska vanligt att det räcker med att sova ut. Och ingen drar sig för att vara nykter en nyårsafton.

Det tycker jag är ett framsteg att vara glad över.

Det nya året börjar med midsommarväder. Med förväntningar. Och med massor med hopp om ett år med goda nyheter.

Värmen drog in och vi halkade omkring

Dagen började i kyla och slutade med våta skor. Från 30 minus till fem varma på 24 timmar.

Vi håller andan och halkar omkring på det underkylda regnet.

Polarmorgon

Årets kallaste morgon. Det krävs ylle och ull och eld i kaminen för att hålla värmen inomhus.

Ute brinner himlen.

Vardag.

Damerna på kullen svänger sina glittrande kjolar

En sväng till akuten och en sväng runt kyrkan. Det är så sagolikt vackert när björkarna är klädda i sina girlanger med ljus och iskristyren. Det ser ut som Elsa Beskow har målat och illustrerat hela världen. Fler än 24 kalla grader.

När vi kommer hem sprakar brasan i kaminen och en kanna te från Harrods väntar. Vi sätter oss ner och undrar hur var det nu? Hade Björklund och Lööf sagt att allt är statsministerns ansvar när budgeten röstades ner? Hade Annie Lööf sagt att hon hellre åt upp sin högersko än förhandlade med regeringen?

Eller är det som de två fabulerar att de i samlad tropp bett att få förhandla den 2 december? Vem ska vinna i historieskrivningen?

Vilket väder som vinner får vi se om det blir 30 grader varmare som prognosen är. Men vem kommer att berätta sanningen om höstens stora politiker kaos?

Blomkålsöra

Det känns lite konstigt när örat är tredubbelt stort som en biverkan av min medicin. Får åka till akuten i morgon. 

Vi tar det lugnt och har lov. I morgon ska vi prova en ångrengörare. Hoppas att det blir lika bra som vi drömmer om. Både mattor och golv ska bli som nya.

Under granen

Femton varma grader i köket och 23 kalla ute. Midvintern tar sin plats i vårt medvetande och knakar och brakar under stövlarna.

Vad som fanns i klapparna? En varm sjal och en dammsugare. En sån där som man har istället för sopborste. Tjejerna visste att jag ville ha en för allt som vi drar in och allt som hamnar på golvet. Jag kan ju inte använda den vanliga.

Det stora inköpet gjorde vi efter ett år av soffprovande runt hela landet. Nu väntar vi på en förståndigt mörkblå soffa från Tibro.

Fåglarna fick frön med kokosfett i äppelträden och Stella kalvsylta.

Man kan ju undra varför vi valde att köpa soffan just i december, eller hur?

Dan före dan

Dan före dan. Stella är helt utmattad av allt pysslande och somnar i tomteluvan. Så kan det bli efter julgransklättrande och fotboll med julkulor. Sov gott!

Om att tänka bakvänt

Det går bra för dataspelsbranschen. I Skövde har det skapats ett nav med nya företag. En framgångssaga skulle vi vilja tro, men icke. Det finns stora problem på grund av att de inte får bidrag om man får tro deras företrädare Per Strömbäck.

Men ni har inte sökt de bidrag som finns säger Joachim Karlsson,Vinova, och berättar att inte en enda ansökan kommit in sedan 2010. Men det hindrar inte Per Strömbäck från att kräva andra former av bidrag än de som inte utnyttjas.

Tänk er scenariot att en svårt cancersjuk person behöver bidrag för att kunna anpassa sin bostad men bidragsansökan är annorlunda än hen tänkt. Skulle någon göra en nyhet av detta? Att det finns pengar bara man fyller i allt korrekt?

Det är helt fantastiskt hur innovativa alla dessa unga spelutvecklare är. Låt inte en tjänsteman på branchorganisationen stoppa dem. Det finns alla möjligheter att stötta företagen det första året så att de har kraft att fortsätta sen.

Ett av de företag som jag har haft kontakt med heter Geektown. Det är ett kommunikationsföretag som det första året kunde satsa alla pengar som de fick in på att utveckla sin affärsidé. Då, de första tolv månaderna fick de tillgång till arbetsplatser och datorer och stöd genom ett projekt.

Nu finns de i egna lokaler med egna datorer och blir allt med etablerade för varje månad. Så kan det gå när företagarna får ta tag i sina egna behov utan att någon annan lägger sig i.