Livet blir som en urvriden trasa

Ska han ta språnget ut i det osäkra farliga, eller ska han stanna upp och tänka efter? Är det en han, eller hon? Massor med frågor dyker upp när vi travar på spången nedanför Artipelag. Frågor om den tid som vi vandrar i.

Då var kontrasten till utställningen inne i konsthallen tydlig och skarp. De ställer ut Andy Warhol och hans konstgjorda kopievärld. Det är först när vi kommer till rummet med hans teckningar från ungdomen som vi kan se hur känslig hans linje var. Han hittar balansen eller obalansen när han skildrar de människor som han ritar av.

Det var en av de utställningar som vi vandrade igenom när vi hade semester i storstan.

Det är fantastiskt att få se alla dessa olika konstnärers världar. Det är dessutom så roligt att få se dem tillsammans med vänner som vi inte har sett på länge.

Men i bakgrunden mullrar verkligheten. Vilken mörk vecka. Vilket vansinne. Alla dessa förstörda liv i Nice, i Turkiet, i München.

All denna rädsla som ger spelrum åt totalitära ledare och lögnare.

Jag orkar inte förstå. Jag har inte kraft nog att begripa vad som sker. Livet blir som en utvriden trasa.

Det är som när vi började förstå vad som pågick i Oslo och på Utöya. Denna obegripliga hänsynslöshet.

Tar de ett språng utför eller gräver de ner sig under vår gräns för hur det är att vara människa?

Ska "lika värde" få ett innehåll?

Vatten och ännu mer vatten har vi fått vänja oss med sen skolavslutningen. Tänk att det är ofta som vi har helt fantastiskt sommarväder fram till skolavslutningen som i år var den 17:e. Och sen får vi njuta av regniga svala dagar. Och för en gång skull minns jag rätt. Fram till 1990 var juni en bra sommarmånad för dem som vill ha sol och värme men sen har det varit ostadigt de flesta år.

Ett år skiljer ut sig. Den vår när vi gifte oss, 1987. Då var vädret inte kul förrän på vår bröllopsdag i slutet på maj. Allt slog ut på 24 timmar och vi fick uppleva att det blev 30 grader varmt. Men sen var det kallt över midsommar i hela landet. På Öland där vi skulle fira midsommar hade inte syrenerna hunnit slå ut. Hela huset var så fuktigt efter all kyla och allt regn så att alla fönster ångade igen när vi tände brasor i kakelugnarna. Det var som att leva i ett våtvarmtkallt omslag. För första gången och enda gången längtade jag bort från Ispeudde och till stan med torra lakan och ett varmt bad.

Vi kunde ta våra fuktiga väskor och dra till Kalmar för att ta oss med tåget hit upp. Vi som inte på något sätt var hotade hade fria val att göra.

En majoritet av våra riksdagsledamöter ska idag rösta bort den mänskliga rättighet som säger att familjer har rätt att återförenas. Att flyktingar ska kunna leva med sina familjer även om de tappat bort varandra under flykten, eller inte haft råd att fly på samma gång. Nu sätter Sveriges riksdag upp regler som i praktken gör det omöjligt att ta hit den del av familjen som inte redan är här.

Jag har läst flera debattartiklar som tar upp de brott mot FN:s mänskliga rättigheter som dessa regler bryter mot.

Flyktingar som flydde Hitlers rike undrar om det finns någon skillnad mellan då när vi inte tog emot alla judar som sökte asyl och nu när vi vet vad konsekvenserna är. Anne Ramberg talesperson för Advokatsamfundet lyfter FN-stadgans första artikel:


”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.

Kommer våra folkvalda att komma ihåg det när de röstar i kammaren?

Oj, jag hamnade mellan två världar

Nästan sol. Så börjar varenda dag och sen tar regnet över. Bra för arbetsmoralen, mindre bra för dem som ska ha ledigt och ser fram emot lata dagar vid havet. Inte kul för dem som ordnat årets pridefestival i Luleå, trodde jag, men det har aldrig nånsin varit så många som gick med i paraden genom hela stan.

Morgonen började med att jag försökte rädda de kryddtagetesplantor som flämtande stod med vatten upp till hakan. Nu behöver de inte simma längre. Sen fick jag gå in och värma mig. Det var inte fler grader ute än att jag var tvungen att ha ylletröja, sockor och vantar. Som tur är har vinden vänt och nu är det skönt de minuter som solen hittar fram bakom molnen.

När jag satte mig ner och väntade på att tevattnet skulle koka så fick jag en bild över Metron i Paris. Den nya kartan som jag inte sett förut. Det lustiga är att när jag satt och tittade på alla de stationer som helt plötsligt flyttat in bland de gamla är det som om ljudet från metron hörs här intill. Gnisslet, tjutet, pipet och doften av gammal källare når in till köket. Minnen från de eviga promenaderna i gångarna mellan de olika linjerna. Var det bättre att satsa på att kliva av vid Plaisance istället för vid Alésia. Eller skulle jag ta RER till Denfert-Rochereau? Ja, det var en hel vetenskap att hitta rätt på den tiden. Vi gick alla med en liten bok, Plan de Paris, i fickan. Med hjälp av den kunde vi finna nästan allt utan att åka fel. Utom ibland när det blev så krångligt att vi drömde mardrömmar om att fastna mellan två linjer. Nånstans vid Jaurés där de allra äldsta tågen skakade fram.

Inga steg, inga spår av Paris finns här vid älvens strand. Här är det fåglar som gör tecken i sanden. Svanar som tjuter och ett malmtåg som dunkar fram vid skogens kant. Bara en linje att välja på.

Inneboende av tvång nästa politiska löfte från högern

Doften av äppelblom, måsarna som skränar och åskan som ekade mellan stränderna väckte oss klockan fyra. Nu är det så vackert ute med regndroppar som glittrar överallt i det sommargröna.

Juni började med en ordentlig smäll. Ja, har ni hört att Sverige är det land där det mesta går åt rätt håll jämfört med alla andra i OECD. Nu ligger vi på femte plats. Men det får vi aldrig höra. Och jag undrar varför.

Kan det vara så att vi inte ska ställa krav på hur det ökade utrymmet ska användas? Kan det vara så att vi inte ska kunna driva frågor som att de ökade skatteintäckterna ska användas till att subventionera hyresrätter, förbättra lönerna för sjuksköterskor, lärare och socialarbetare? Kan det vara så att vi inte ska kräva att kvinnor som har arbetat hela sitt liv ska kunna leva av sin pension?

Istället föreslår den politiska redaktören på Dagens industri, PM Nilsson, att vi ska satsa på HYRESTANTER...alla ska räkna med att tvingas bo hos en tant som har plats i sin lägenhet.

Mitt förslag är att PM Nilsson börjar med att flytta in till närmsta tant med sin familj och provar hur det är att vara inneboende. Sen kan han lägga fram sina förslag. Vi som har varit ofrivilligt inneboende vet hur förfärligt det var.

Den första gången var när jag flyttade hemmifrån. Då flyttade jag in i ett rum som var en del av en tolvrumslägenhet mitt emot Frälsningsarmén i hörnet av Nybrogatan/Östermalmsgatan. Rummet låg längst bort i lägenheten med utsikt över en kastanj som blommade. Mellan mitt rum och köksdelen i lägenheten fanns en tambur, en delad toalett och trapphuset i köksingången. Vi bodde alltså inte på varandra förutom när toaletten skulle användas. Trots detta fick jag inte vara ifred. Använde jag handfatet inne i rummet störde jag. Stängde jag dörren för att gå till jobbet störde jag. Fick jag post hittade jag den öppnad. Ja, inte var det kul. Vilken lycka när jag fick hyra 19 kvm vid Filmstaden med egen dusch.

Nästa gång som jag tvingades att bo hos en hyrestant var när jag flyttade upp till Luleå. Det var en helt exeptionell upplevelse. Jag bodde i en trea med en student från Afganistan och en 80-årig kvinna från Tornedalen. det fanns ingen möjlighet att bada/duscha eller tvätta kläder. Vi trängdes i ett kök på 4 kvm och jag levde av pulvermat för ugnen var trasig. En kväll när jag kom hem från jobbet klockab elva så var dörren till mitt rum vidöppen. Mina väskor öppnade och alla saker låg på golvet. I köket satt två bullriga män och skrek på vad jag trodde var finska och den gmala kvinnan ropade att spriten var slut. Då rusade männen in i mitt rum och krävde mer sprit. Det fanns ju ingen alls så vi fick ut dem ur lägenheten. För en stund. När jag låg i sängen rädd, det gick inte att låsa dörren, så kände jag mig tvungen att flytta alla möbler mot dörren för att jag skulle kunna somna. Och det var tur för de kom tillbaka för att få sova i min säng.

Den natten slutade med att jag fick flytta in till en kollega i några veckor innan jag hittade en etta i andra hand.

Men PM Nilsson och ni andra som är så rädda om värdet på era bostäder att ni vill förhindra att det byggs billiga hyresrätter flytta in hos närmsta hyrestant. Där får ni uppleva att allt kollektivt boende som inte sker av lust och egen vilja är en enda oändlig obehaglighet.

Många saker får mig att skratta

Sachertårta skärs upp av de nygifta med hjälp av stekspade



Det är 29 år sedan vi var med om en av landets snabbaste  vigslar, 90 sekunder tog det när vi sa ja i Luleå tingsrätt. På den fina VHSfilmen ser vi hur en fjärdedel av gästerna inte hinner sätta sig ner innan vi ska gå ut igen.

Så var det då innan allt var perfekt, man kunde använda en stekspade med gult plastskaft till bröllopstårtan.

30 år vid älvens strand

I morse gick jag ner till den spegelblanka älven och doppade en tå i det iskalla vattnet. I strandskogen hoade skogsduvan och på ängen drillade storspoven, jag tänkte tillbaka på alla dessa promenader på stigen . Ja, när vi badade hela dagarna och vattnet var ljummet. När vi byggde kojor på isen på vårvintern och solade på renskinnen vid en liten eld.

När regnet hållit takten och Bibi, vår hund, och jag har sprungit ner till strandskogen och dyblöta tillbaka igen. När S och L tappade taget om Bibis koppel och de sprang i dikena och över dikena för att hinna upp denna otroligt busiga tik.  Stövlar fyllda med lera och en hundpäls ingrodd med löv, kvistar och sunkigt vatten.

Älven är som en dagbok. En vy där vi kan se på vattnets färg om det är svalt eller högsommarvarmt. Nu i början av sommaren vibrerar den blå ytan mot himlens turkosa sky. I augusti när vattnet är badvarmt så har färgen liksom blaskats ur.

Första sommaren när A kröp ner mot vattnet. Den andra när hon och M badade i vattenspridaren. Träden som har vuxit sig höga, vinbärsbuskarna som blir allt fler när fåglarna har skitit ut kärnorna på väg söderut. Blåbärsris, lingonris, kråkbärsris, tranbärsris, åkerbärsblommor och några vita hjotronblommor. Ett skafferi inför vintern.

Lyrisk. det är det lätt att vara. Men ibland stampar vinterkylan och snöyran på bron, och då gäller det att bära med sig en majmorgon när häggen doftar och solen väcker oss klockan ett, annars kan de 35 kalla graderna och bilen som laddat ur bli övermäktiga.

Drömmar och vardag blir till en god bok

Hämnden är ljuv och räntabel. I alla fall i Eva Swedenmarks nya roman Om ni inte börjar leva gör jag slut. Hon berättar om hur det är nu när barnen växt upp, du är bland de äldsta på jobbet och respekten för din kunskap har falnat.

Ja, hur det känns när ytterligare en ung man dyker upp i sammanträdesrummet och drar samma självklarheter som hans företrädare och dennes företrädare. När dina insatser på jobbet inte finns. När varje löneförhandling börjar med att du får räkna upp alla idéer och förändringar som du har gjort det senaste året och din chef sitter med öppen mun och säger. Jaså, var det du som gjorde detta, jag är säker på att det var David som la fram förslaget. Ja, när det syns i Davids lönekuvert men i ditt  ligger den lägsta lönehöjningen som det nya avtalet tillåter.

Vad gör du då? I Eva Swedenmarks berättelse tar fyra vänner tag i det som är sämst i deras liv. De vågar följa nya vägar utan att veta var de leder. Vi får följa med. Runt Stockholm, till Vaxholm, långt bak i tiden och till Nice för att hitta den där punkten där de har en ny chans att får ett annat liv.

Varsin vändpunkt. Fyra helt olika berättelser som skickligt vävs till en helt ny bild med fyra vänner som har många olika erfarenheter.

Ja, jag gillar Om ni inte börjar leva... Eva Swedenmarks berättelse har flera lager av både vardagsgrått och festligt blått. Glitter och goda viner. Jag läste den på vår altan i försommarsolen men jag förflyttades till plagen vid croissetten i Nice och kände doften av diesel, svart tobak och franskt kaffe. Nu är det min tur att vandra på gruset ner till vågorna.

Det värsta jag vet börjar på C

Det här har blivit det fulaste ordet som jag känner till. Content som i utfyllnad. Content som i innehållslös. Content som i låtsasspråk. Content, nyspråk för ord som dekoration, patetiska filmer eller oändliga radioinslag.

Ett helt vanligt ord på engelska som betyder innehåll har av kommersiella skäl fått en betydelse som vi vanliga skulle kalla innehållslöst. Men för dem som tror på vikten av att dekorera sina annonsbilagor med ord och bilder är det praktiskt att använda detta nyord. Tänk om de utlovade ett innehåll i den där dekorativa texten mellan annonderna, då skulle det inte vara lika billigt och enkelt att fylla sidorna.

Idag är det inte reportage som skrivs, utan content. Idag är det inte läsarnas behov som ska tillfredställas, utan annonsörernas. Sidorna fylls med bokstäver som inte stör. Ord som inte skaver. Och är det en publikation på nätet drabbas vi inte sällan av content i form av ett röstinslag som de kallar pod, eller en hemgjord film som de kallar rörligt material. I värsta fall drabbas vi av både tafliga teveinslag, studifnitter och texter utan innehåll men det kallas content.

Det är som på bilden CONTENT skymmer det som är intressant och ger oss fjolårets vissna ord och förmultrande idéer.

Och vet ni vad de ord som trycks som content ger hög avans men de som har innehåll reas ut. Det är bara att se på löneskillnaden mellan en vanlig reporter och en kommunikatör.

Den vackraste berättelsen om kärlek

Detta är decenniets vackraste kärleksberättelse och samtidigt en av de sorgligaste. Ett reportage som både skildrar och förklarar vad som händer på våra jobb när arbetsmiljön och ledningen brister.

Ja, Elinor Torp visar att verkligheten är både svartare och vackrare än vi kan hitta på.

Jag läste denna faktaspäckade bok i ett svep. Trots att jag känner till den bärande i historien som utspelar sig i Luleå, trots att jag har följt hur arbetsmiljöarbetet blir allt svårare i mitt jobb, trots att min far var jurist på träfacken och arbetade med arbetsskador. Elinor Torp binder ihop hur vår lagstiftning kring arbetsmiljön vittrar sönder i takt med att arbetslivet förändras.

I centrum står Gustaf Seppelin Solli och Pernilla Lövgren det unga par som äntligen får gå till domstolen för att se hur åklagaren har lyckats utreda det svåra arbetsmiljöbrott som Gustaf drabbades av 2011. Vi vet att Gustaf fick 53 procentiga brännskador när han beordrades att rengöra Nordkalks kalkugn på SSAB i Luleå.

Hans arbetskamrat Johan Löfroth dog. Johans familj väntar fortfarande på ett samtal från Nordkalk där ledningen förklarar varför de lät de två unga männen utföra ett arbete på ett fel sätt trots att en person redan hade skadats.

Johans familj får sakna sin bror och son till de dör men den svenska lagstiftningen preskiberar grova arbetsmiljöbrott efter fem år och räknas brott inte som grovt preskiberas det efter två år.

Historien om den ihåliga lagstiftningen och de få utredare som får arbeta med arbetsmiljöbrott är i sig en thriller men mest spännande är den om det unga paret Gustaf och Pernilla. Läs och förstå hur vi lämnar unga människor att ta konsekvenserna av vårt oreglerade arbetsliv.

De hänger med i vårruset

Först slog Kirunarosens blad ut och på silverplats kommer häggen. Det händer  saker hela tiden. Ja, om jag öppnar ögonen och ser.

Alldeles bredvid står de stora vinbärsbuskarna och snart, alldeles snart kan jag plocka blad till min försommarsaft.

Nu grönskar det i buskar och träd men kylan i marken håller alla gräs och örter tillbaka.

Dagens mesta försommartecken är att borstarna som sopar vägen ren från vinterns grus dunkar förbi varje kvart. Det höjer humöret på oss alla. Snart kan vi fingå i skor utan gummisulor.

Rena mörkret

Jag planterade en tussilago för ganska många år sen. Igår dök den upp i sommavärmen. Idag har sommaren gått i ide igen men tussilagon lyser upp under tsarens äppelträd.

Tur är väl det när väktarna av jornalistisks etik de två ansvariga utgivarna för NSD och Norrbottenskuriren far på nöjesresa till Austin, Texas tillsammans med Luleås vice kommunalråd Niklas Nordström . Ni läser rätt. 2016 så åker de tillsammans med den person som styr Luleå kommun. 

LÄS HÄR. Och lyssna till Johanna Hövenmarks inslag. 

Nu kan vi alla undra när läsarna av de två tidningarna får veta mer om vad som skedde under resan till USA.

Ja, Luleå är litet, Norrbotten har få invånare, och Sverige är ett litet land. Men jag är säker på att den granskande makten borde låta bli att resa tillsammans med makten. För hur ska annars läsarna kunna behålla sitt förtroende för vilket urval redaktionerna gör.

Jag kan ha fel. Det kan vara så att läsarna kan vinna något om cheferna och makten far på resor tillsammans, men det borde väl de får se i tidningarna.

Inte utan motstånd

 För mer än tio år sedan satt jag i Piteå och talade med två journalister från Aljazeera, den då nyöppnade tevekanalen i Quatar. Ett av de första massmedierna som tar människorna i mellanöstern på allvar. De ville beskriva verkligheten inte de potemkinkulisser som teve och tidningar hitills visat upp i regionen. De ene hade sin bakgrund på BBC:s arabiska sändningar den andre hade arbetat i Paris. Bägge två brann för att alla i mellanöstern har rätt att få veta vad som sker och inte det som de olika diktatorerna vill att de ska få veta. De var vana vid den pressfrihet som vi lever med. De hoppades att sanna reportage skulle förändra livet för tittarna i Kairo, Dammaskus och alla andra platser till det bättre. Men de var helt säkra på att deras reportage inte skulle sändas utan motstånd. Igår dömdes tre av deras arbetskamrater till döden i Kairo.

Idag läser jag en intervju med författaren Abbas Khider i Svd. Han fängslades av Saddam Hussein i Irak. Nu har hans roman "Presidentens apelsiner" kommit ut på svenska. En berättelse om fängelsetiden. Idag lever han i Berlin och skriver på tyska. För som han säger, ingen vill översätta böcker från arabiska, och det är lättare att berätta om det hemska på ett nytt språk det ger motstånd.

Han säger också en viktig sak som de två journalsterna från Aljazeera sa då för många år sen i Piteå.

"Ert välstånd bygger på det arabiska folkets armod"

Abbas Khider säger helt enkelt att vi som land säljer militär teknologi och vapen till Saudiarabien och har inte en chans att veta hur dessa vapen skickas vidare till olika diktaturer där det är inbördeskrig.

Då i Piteå säger de två journalisterna att den rädsla som alla västmedier har visat när Aljazeera började sina sändningar har försvårat deras arbete. Alla rykten om tevestationen gjorde att deras reportrar hotades och att diktatorerna kunde stänga sina gränser för dem.

"Varför har inte syrier eller egyptier rätt till journalistik som inte har censurerats av makten?"

Det här är så länge sen att det inte var många som kunde se nyheter på webben. Idag har mycket hänt men det är fortfarande så att ledarna och regeringarna har makten att stänga ute alla medier som inte sänder ut deras bild av verkligheten.

Jag har inte sparat visitkorten från de två journalisterna i Piteå men jag undrar om de fortfarande får arbeta för att pressfriheten och yttrandefriheten i mellanöstern ökar. Det är den fråga som jag skulle vilja ställa till stormakterna som styr och stöttar alla diktaturerna.

Vad som hänt

Doften av såpa och blött damm. Nu är det det tid för att ta tag i alla de där uppskjutna sakerna som borde göras. Först ut är mattan från Puoltikasvaara. Byn mellan Gällivaare och Kiruna dit vi for sommaren 2006 för att få möta textilkonstnären Rut Orrmalm i hennes fina ateljé. Mattan heter Vårvinter och är en av de finaste som jag har sett. På ena sidan har snön fortfarande grepp om naturen och på den andra är det grönskan som tar över.

Grönt som i de första knopparna på björken. De syns inte så bra i morgonsolen men jag lovar de är gröna. Även klockan sex på morgonen när kylan stiger upp ur marken.

Ja, det är fortfarande kyligt trots att eftermiddagarna är ljumma. Tjocksockor till brevlådan på morgonen och bara ben i solen klockan ett.

På bara tre dagar har vi hunnit från snöhögar överallt till snöspillror i skogen.

Isiga dynor och dukar på utomhusmöblerna till frukost på altanen.

Tänk om allt gick åt samma håll. Mer värme och omtänksamhet och mindre kyla och egocentriskhet. Det vore något att se fram emot.

Vad som hänt i övrigt är att näringsminister Mikael Damberg låter hälsa att de har sökt med ljus och lykta efter någon person i Norrbotten som har tillräckliga kvalifikationer för att sitta i LKAB:s styrelse och inte funnit en enda.

Ingen professor på Luleås tekniska universitet där bergsingengörerna utbildas är kompetent nog, ingen företagsledare, inte ens en enda politiker kan klara av att sitta med vid styrelsebordet när framtiden i Malmfälten avgörs.

Men vad har Mikael Damberg för kompetens att avgöra det?

Nu tar vardagslivet över, om några dammiga hörn och fläckiga fönster ska få lite omsorg.

Rödbränd med en klump i magen

Dimmig Valborg

Rödbrända armar. Det har jag för första gången i mitt liv den 2 maj vid älvens strand. Normalt brukar vi ta fram yllekalsonger när vi ska lyssna till vårsångerna vid brasan. I år satt jag på altanen och njöt av solnedgången efter nio på kvällen. Doften av eld och rök spreds med den ljumma vinden och himlen sprakade i rosa och orange.

Sen vaknade vi till en sommarmorgon. Fyra dagar efter den senaste snöyran. Till en dag med sommarluft och ivriga vårblommor som slog ut.

Första maj blev helgdag 1939. En dag då löntagare samlas för att ställa krav på makten. Igår var det en dag då många i Luleå visade sitt missnöje med Niklas Nordström och utförsäljningen av tusentals bostäder och nedläggningen av små skolor.
Det allra längsta tåget stod MCåkarna för när det släppte ut sina avgaser och åkte Majrundan .

Vi gör vårt bästa för att nästa första maj blir ännu varmare.

Klockan 14 dog han

 Ibland undrar jag hur politiska reportrar tänker.
Vad det är som är viktigt för väljarna?
Ja, den frågan finns nog inte i deras värld. Nu när de tillsammans med oheliga allianser pratar om islamism i miljöpartiet när det stora sveket är att de båda regeringspartierna säljer brunkolsgruvorna i Tyskland i stället för att lägga ner dem.

När regeringen är med och säljer ut asylrätten och överför miljarder till Turkiets regering.

Varför får vi lyssna till och läsa om små smulor när vi står inför så stora förändringar. Varför sprider de stora medierna som SVT:s teoretiska prognoser om flyktinginvandring den dag när ännu en människa har dött på sin arbetsplats. En 55-årig man klämdes till döds i traversen på SSAB klockan 14 igår. Men denna dödsolycka fick inte plats i Rapport.

Det är mycket som får oss att titta åt fel håll. Ja,som grumlar vår syn. Det är som att vandra i en dimma som tidvis driver bort och visar en liten del av verkligheten.

Utan egen röst

Oj vad jag tjatar, upprepar mig och står på. Det gör jag för att jag känner mig bestulen på min framtidstro.

När vi var i Stockholm såg vi Monika Karlssons bilder från 1970-talet. Ja, hon skapade sig en helt ny identitet långt bort från det lilla stationssamhället Koler och blev Moki Cherry. En kvinna som drev sitt liv som ett konstnärligt och musikaliskt projekt.

Hennes bilder och collage utstrålar liv och glädje. De är fyllda av färg och figurer. Här finns inga tomma ytor, ingen stylad värld. Här finns både lycka och ondska men inte kyla.

Det finns inte vita ytor, stiligt placerade konstelement, layoutade affischer, allt det som vi lever med idag i vårt kyligare klimat.

Stränga grå och vita ytor.

Lugna, släta, städade ytor. Utan egen röst.

Det är så tydligt att Moki Cherry och hennes samtid tror på att bilden och musiken kan förändra världen till det bättre.

Denna tro på att vi kan förbättra och förändra tappas bort när de färger som dominerar ingen färg har.

Hur ska vi kunna tro på att våra barn och barnbarn får det lika bra eller bättre om vi redan nu ser hur pengar och kunskap är till för några få?

Det där med att längta

När solen skiner och den isande vinden drar in med ett snömoln över älven i april då längtar jag. Efter barndomens hopsasteg i Hagaparken efter nysopade vägar och trottoarer efter den dag när jag slipper att dra på mig stövlarna.

Efter ängar med scilla, sippor och gröna blad. Då är det tur för mig att det finns både bilar och plan. 

Livet blir lite roligare en stund när vattnet är öppet och det är nära till konst och S.

När vitsipporna blommar.

Och då drar vinden från norr in igen,

Humor, en lätt väska och en tom mage

Jag har aldrig berättat om hur min vardag ser ut i praktiken. Några av er som läser min blogg vet att jag har Crohns. Det är en sjukdom som begränsar livet en hel del för mig. Ja, nu är det 25 år sedan jag fick veta att mina smärtor, tarmproblem och orsaken till att jag tål viss mat dåligt beror på en inflammation i tarmen. Då hjälpte det att ta kurer med olika mediciner för att häva den aktiva inflammationen. Men det har blivit allt svårare att få de olika medicinerna att fungera under åren som gått.

Därför provade jag en helt ny kur förra sommaren. Jag fick dropp under 16 veckor för att se om det skulle hjälpa mig mer och ge färre biverkningar. Men det gick inte som jag hade hoppats. Jag blev ordentligt medtagen och fick svårare symptom. Sedan dess har inte min ordinarie medicin gett ett bra resultat. Nu vet jag aldrig om jag ska kunna ta mig ut ur huset. Symptomen gör mig till en olämplig bilförare vissa dagar och jag kan inte förutsäga vad som kommer att ske när jag är ute på stan.

Hur då?

Jo, går jag förbi ett kafé där det doftar gott av nyrostat kaffe börjar tarmen krampa, passerar jag en hamburgerrestaurang där doften av pommesfrites och stekoset letar sig ut på gatan krampar tarmen igen. Så där pågår det hela tiden så det gäller att ha fastat, ha en tom mage, innan jag planerar en tur ut. Smärtorna och risken för att jag inte ska hinna till närmsta toalett gör varje promenad på Storgatan till ett äventyr.

Ja, det är rätt tröttande att leva utan mat i magen, med en rädsla för att tarmen ska krampa och att toaletten ligger för långt bort. Även om jag borde vara van så är det otroligt nedslående att inte kunna planera sitt liv.

Ja, det gäller att ha humor och att orka bära med sig en mindre resväska varje gång jag åker i väg för att handla eller möta kompisar.

Då blir jag så där superglad när min käre man kommer hem med den lättaste av väskor från Keros i renskinn. Den rymmer allt och lite till.

Hon ger mig huvudvärk

Varför får jag så ont i huvudet när jag lyssnar på Annie Lööf? Är det för att jag hela tiden hör hur hon aldrig haft ont om pengar. Enligt henne går det att försörja sig på en lön under 10 000 kronor. Försök vill jag ropa! Försök lev på 10 000 kronor per månad.

Hon vill dessutom införa marknadshyror.

Idag kostar en nybyggd tvåa i Luleå 12 000 kronor. Utan marknadshyror.

Frågan är hur hon ska få denna budget att gå ihop. Inkomster 10 000 kronor per månad, hyra 8 000 - 12 000 kronor. Och sen ska inte skattebetalarna subventionera de arbetsgivare som betalar dessa minimilöner på 10 000 kronor så de anställda kan ju inte få några bidrag.

Det är nu huvudvärken sätter in. Vad ska de som jobbar för 10 000 kronor per månad leva av?

Vårvintertecken

Ett år går fort. Så här såg det ut vid Signes port för ett år sedan. Hela Uppsala var så där nyvaket som det kan vara de första dagarna med nyutslagna löv på buskarna och frodiga blommor på marken.

Här uppe går jag fram till min hög med jord och hoppas på att få se en enda liten topp på ett blad från någon av de lökar som jag stoppade ner i höstas.

Men nej.

Idag är det stora vårtecknet att sommardäcken ska på. Och de vanliga diskussionerna om hur tyst det blir när dubbarna åker in i uthuset börjar. Jag har bott här i 30 år men jag hör inte skillnaden. I skyn flyger fågelsträck med svanar och pladdrar. De lyssnar jag på och så tittar jag åt rätt håll. Där har all snö tinat och vid husväggen sticker lite gröna blad upp.

Ner mot älven lyser ängarna kritvita i vårsolen och än har vi inte sett något älvvatten här uppe. Då är det tur att penseerna står där stelfrusna och piggar upp.