måndag 25 oktober 2010

Måndag

 Morgonens mörker och kyla får mig att undra varför vi överhuvudtaget tvingar oss upp. Varför står vi ut när de kalla vindarna attackerar och det enda ljuset på himlen är en måne till hälften gömd bakom moln?

Hur ska vi kunna vakna när inte ens katten vill gå upp? Celina hon bara sträcker ut sig och suckar. Rullar ihop sig till en bulle och sover vidare.

Klockan i rummet slår ett slag. Är den halv sex, eller halv sju? Hämtar tidningen och slår vad med mig själv.
Den är ... halv sju. Det har hunnit gå mer än en timme sen jag började jobba vid datorn.

Nu börjar dagen, det hörs. Nu finns det en strimma ljus i öster. Nu tänds ljuset i fönster efter fönster. Och skolbussen rullar förbi.

En helt vanlig vardag. En måndag.

6 kommentarer:

Annika sa...

I morse gjorde jag som din katt, rullade ihop mig och vägrade stiga upp. I 10 minuter. Ja, det är tungt att stiga upp när det fortfarande är mörkt ute.

Victor Estby sa...

Vackert och vemodigt. Men om vi inte gick upp skulle världen bli ännu mer mörk.

Granne med potatisodlaren sa...

Speciellt när jag inte kunde jobba som vanligt. Men det var mysigt att ha Celina bredvid sig snusande och kurrande.

Igår kom jag aldrig iväg till Ebba W B för vi fick besök. Men det var en välbesökt tillställning. I alla fall om man får tro lokaltidningarna. Hon retade upp alla yngre kvinnor i publiken genom att generalisera hårt.

Granne med potatisodlaren sa...

Victor tack! Och du har helt rätt. Det gäller att studsa upp och jobba på om vi ska uppnå lite balans.

Jane Morén sa...

Jag håller med Victor: vackert och vemodigt var orden och det speglar dina bilder.

Granne med potatisodlaren sa...

Jane, tack, det var en vemodig morgon. Tur att det fanns en måne att ta porträtt på.