onsdag 30 september 2009

Det här är min cykel; min dotters och min mans. Vi hade tre lika, men två försvann. En stod på busshållplatsen över natten. Återfanns under broni älven en sommarnatt. Sönderskurna däck och sönderslaget nav ingen räddning fanns. En fick åka på utflykt till Örnäset. Cyklades en hel dag på upptäcksfärd. Ramlade sedan av cykelhållaren i fartens hetta. Låg som en staty i trädgården. Men ingen kunde vrida ramen rätt. Nu finns den på tippen. En cykel står vid väggen och väntar på uppdrag. Det är inte många cykeldagar kvar. I år ska jag försöka komma ihåg att flytta vår enda cykelvän in undan den kalla snön. Då kan vi cykla till byns affär när vägen blir torr om sex månader ungefär.

2 kommentarer:

Maria Moln sa...

Jag har inte cyklat många dagar i höst fast jag borde. Tycker inte om att ha en tid att passa när jag ska cykla. Fast det är ju bättre att cykla till jobbet och få vardagsmotion, men det är så trångt på bron, så många elever på väg ut till Tosterön där alla skolor ligger. Fast när jag cykler hem är det härligt avslappnat och positivt.
Jag har Isabelles fina röda cykel med tre växlar. Sophie har fått min gamla trotjänare som jag skjutsade båda våra flickor på när de var små. Jag har haft den ända sedan vi bodde i Linköping 1985. Jag hade barnsits med specialsytt fårskinn för att flickorna inte skulle bli kalla om stjärten. Först Sophie på Östgötaslätten i blåsten, sen i det vintriga Dalarna med Isabelle. Hon satt där bak, fram hade jag också en pakethållare där satte jag min skolväska och ibland även matkassen sedan vi handlat på vägen hem från dagis. Nu har Beau reparerat cykeln i Uppsala och målat om den i en klarröd fin färg. Cykeln finns kvar men inte Isabelle. Idag skulle vi ha firat hennes 19-årsdag.. Jag får aldrig svar på frågan hur det kunde bli så här. Och Eva, saknaden är så stor. Hela dagen har jag tänkt på dagen då hon föddes och dagen då hon dog.

Eva sa...

Jag tänker också på Isabelle. Och jag tänker på Dig, Gilles och Sophie som saknar henne så mycket.