Jag läste ryska på gymnasiet. Vår lärare, Nina Billing, var yngsta dottern till en professor från tsarens Ryssland. Hon kom som sjuåring till Stockholm, hennes far undervisade och skrev läroböcker i Sverige.
En vecka in på första terminen fick alla elever som läste ryska i Sverige ett erbjudande om att få resa till Moskva och Leningrad på påsklovet. Resan kostade nästan ingenting och innehöll flyg, hotell och alla måltider.
Vi reste iväg påsken 1974. I bägge städerna, Leningrad och Moskva, var vi bevakade. En gång lyckades vi dra iväg till ett studenthem utan vår uppvaktning. Det berodde på att vi åkte fel och trasslade runt. Äntligen var vi ensamma när vi kom fram.
Vi lärde oss att människorna där vi var hade det hårt, svårt och att de ville något annat. (Bilden visar på hur förljuget livet i Sovjet presenterades.)
Parentes:Sen när hela systemet rasade tänkte jag ofta på att det var dessa människor som levde i sovjetsystemet som betalat för mycket av vår välfärd. Rädslan för att löntagarna i Norden skulle ta till revolutionära metoder med stöd från öst hade ju lett till att vi hade det bättre än många andra. Och jag var säker på att arbetsgivarna och kapitalägarna skulle ta chansen att ta över mycket av det som vi hade i den gemensamma sektorn...
Nu förstår jag att resan var ett sätt att ge oss band till Sovjet.
Eva, på en av mina vänbloggar berättar om möten och fester med ambassadtjänstemän. En ansträngning från ryssarnas sida som bara uppfattades som plump och tråkig.
Och så läser jag om Jan Guillou som antar erbjudandet och skriver på uppdrag av en kontakt på ambassaden två olika artiklar som han får betalt för. Middagar och luncher i minst fyra år. Och han tycker inte att han har passerat gränsen.
Tänk på alla människor i detta enorma land som först levde i en diktatur där de överlevde, men inte mycket mer. Sen kom murens fall och då kom bland annat östeuropaekonomen Anders Åslund från Sverige och sa: "Riv alla strukturer, förstör hela ekonomin, då kommer ni att få det lika bra som väst." Nu fick de en begränsad frihet, men knappt någon möjlighet att överleva.
Det ryska folket får betala igen och igen.
Men vi här hemma har ännu lyckats behålla vår stora medelklass. Även om de borgliga partierna gör sitt bästa för att sälja ut både bostäder och innehållet i vår gemensamma sektor. Lite á la Anders Åslund. Priset för välskötta vårdcentraler, skolor och förskolor baseras på vad de begagnade möblerna är värda. Ingen ska tro att det finns något värde att sätta på vad de anställda gör, så länge som de är anställda av kommunerna. Eller?
Nu hoppas jag att Carin Jämtin vågar strida, på socilademokraternas kongress som börjar idag, för att alla skattepengar används till verksamheten och inte till vinstutdelning.
(Detta var dagens evangelium den första dagen på socialdemokraternas kongress.)
2 kommentarer:
Hej Läste idag i 2012 års programm för Alexandrias Vänner´(Göteborg)om en Nils Billing, egyptolog och teol.kand., som höll föredrag för föreningen i torsdags kväll och nu googlade jag på måfå på Nina Billing, som var min engelsklärare 1957-58 på Lidingö läroverk. Jag minns bla att hon berättade om familjens flykt från Petersburg. Roligt att läsa i din blogg om Nina, som jag minns som en varm och omtyckt lärare. Att hon fortsatte som lärare i ryska på gymnasiet var jag inte medveten om - jag tog studenten 1964. Var Nina med på er resa till Ryssland 1974? Studerade du också på Lidingö läroverk - och bodde var? (vi bodde på Skyttevägen, Kyrkviken. Kanske att du vet mer om Nina? (Ja, Anders Åslund var en ung, naiv hyperliberal som säkert tjänade en del pengar i Ryssland efter upplösningen 1990-91 som många andra västkonsulter. Bästa hälsningar Lave Thorell, Vänersborg, e-post ovreslotts9@gmail.com
Nina Billing var lärare i engelska, franska och ryska på Gångsätra högstadie- och gymnasieskola när jag gick där. (1973-76)
Hon var mycket aktiv i rykslärarföreningen och ordnade en resa för alla gymnasieelever som studerade ryska i Stockholms län.
Från Lidingö var vi 12-15 personer som for på en tio dagar lång påskresa.
Nina följde med och visade sin barndomskvarter i Sankt Petersburg. Vi hade med oss kläder till hennes yngsta moster som bodde i en förort dit någon av de vuxna lyckades ta sig. Kläderna vi hade skickat med posten till jul kom aldrig fram.
I Moskva fick hon lunginflammation så där fick vi kämpa för att få tag på antibiotika. Hon var redan då ganska sjuklig trots att hon antagligen inte var mer än 60 år.
Hemresan var oändlig och som tur var fick vi med henne på ett plan som flög enligt tidtabell. Vi andra fick sitta och vänta i nästan ett dygn innan vi kom iväg.
Nina blev frisk till skolavslutningen. Vi missade all ryskundervisning fram till nästa läsår.
Skicka en kommentar