söndag 4 oktober 2009

Om att minnas

Idag var två av mina grannar och vänner på besök. De har flyttat så vi ses inte ofta. Men hur var det förr?.
M som är 42 år mindes att barnen hittade på mycket bus. De hoppade i soffan bara de hörde signaturen till Ninja Turtles. Sen brakade soffan ihop och haltade fram till dess de började skolan. Jag kom ihåg att M idag 22, alltid satt och jobbade med matten när han var sju. Hemma var han bäst på alla räknesätten. Men i skolan var det tungt. Till och med det som var enkelt blev svårt med alla som krävde uppmärksamhet i skolan.
Idag vet vi varför.
Men då när livet pågick var inget konstigt. Det var bara så det var. En del klarade av klassrumslivet och andra hamnde efter utan att vi förstod varför.
En del hoppade i soffan till den rasade ihop, och andra slutade när det började knaka, men varför det var olika frågade vi oss aldrig.
Då kom jag på en annan tid, ännu längre tillbaka när jag passade små franska barn.
Den första pojken som var tre år gick upp på natten och tände på kuddarna i soffan. Han ville att brandbilarna skulle komma hem till oss. Hans föräldrar la en åttaarmad piska på matbordet när han inte ville äta. Jag stod inte ut. Kände att jag aldrig skulle kunna rädda den lille mannen. Flyttade till nästa hem.
Där var det två små lockiga keruber på två och tre år som lekte lugnt varje dag. Men när den yngste, Guillaume, skulle börjatill parken var det som om en vind tog tag i hans personlighet. Den blåste in en vilja att testa allt. Han hoppade i sängen, klättrade ner från övervåningen utanpå trappan, dök på huvudet i badkaret osv Då höjde gammelmormor rösten. Allt socker skulle bort. Det skulle hjälpa mot alla bus och allt skulle bli bra igen. Men ingen ifrågasatte hans rätt att vara som han var. Det var vi vuxna som hade gjort fel inte han.
Idag har vi ett namn på det som M och le petit Guillaume upplevde.
Tack vare hjälp, mycket sen hjälp, har M fått ett bra liv. Men han önskar inte att livet varit annorlunda. Han är en av de människor som är mest tillfreds av dem jag känner. Han säger att han har missat massor, men han anser att det hade kunnat vara värre.
Jag hoppas att Guillaume har det lika bra idag. Att han har fått chansen till ett gott liv som han kan glädjas åt.

1 kommentar:

Evas värld sa...

jag blir alltid lika chockad i Frankrike när jag ser hur örfilarna fortfarande viner på de små barnens kinder. Det måste ha varit en kulturkrock att vara au pair där!