Från Karesuando kommer slaktar'n. Han har en hel långtradare med ren och vilt. Allvarliga vuxna vandrar mellan frysarna och väljer noggrant vilka köttdelar de ska köpa. I trappen upp till butiken blixtrar ett minne snabbt förbi. Ett minne av sommar och spänning, ett minne som är lagrat i minst 40 år.
Då kom slaktar'n från Kalmar läns slakteri. Han körde sin livsmedelsbuss runt hela länet. Två gånger per vecka hörde vi hur han signalerade utanför vår stuga.
I hans lilla butik fanns allt. Absolut allt. Men för att vara säker på att få just det man ville ringde mammorna in till Kalmar och tingade kött, ägg och ost.
En midsommarafton kom han rullande ner till vår udde. Vi hade inte något hemma att äta för idag skulle ju bussen komma.
När min mamma glatt ropar på mig för att jag ska hjälpa till och bära är jag lycklig. Vi ska få biff och pommes till middag. Och mamma har lovat en påse med godis som efterrätt.
Men...
Slaktarn, han står och river i sitt hår. Han har lämnat alla kassar med vår mat hos en annan familj. I bussen är det slut. Han vet att familjerna på udden har långt till närmsta butik. Nu är klockan nästan fyra, så det finns ingen annan öppen.
Den midsommaraftonen fick vi äta smörgåsmat, ägg och fil. Men till efterätt fick vi nyplockade jordgubbar.
Nästa gång vi hörde bussens signal då hade slaktar'n med sig en glassfrys för första gången.
2 kommentarer:
Wow! Det kallar jag dramatisk berättelse. Stockholms glassbil känns ganska löjlig i jänförelse.
Outplånat minne. Som kommer igen varje gång jag träffar på en varubuss i förskingringen.
Skicka en kommentar