Ser ni snökanten uppe mot huset? Då ser ni hur bred drivan är mot vägen.
Mitt i allt spretar de sibiriska ärtbuskarna med sin vassa taggar.
Jag undrar om häcken är så ilsk som den ser ut.
Det är som om de vresiga grenarna ger den kraft att komma igen och igen varje vår. Det kan behövas när de duktiga snöröjarna trycker snön från vägen rakt in i den. Varje vårs grönska börjar med ett litet grågrönt öron på de grenar som ligger mot vägen. Sen växer varje kvist med en enorm kraft. Det har inte varit en sommar utan att vi har kapat den en halvmeter. Om jag tycker om den? Nej! Jag beundrar den.
Ful och taggig, gråbrun och trist förvandlas den till ett ljusgrönt och gult blomsterparadis varje försommar.
Plusgraderna? Doften av dem försvann. Nu hoppas vi på solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar