Drömtåg II

 Skogen speglar sig i de blanka vagnarna.  Jag bara drömmer om resor på järnvägsspår ner mot Bosporen. Minns den första gången jag förstod att man kan faktiskt åka tåg ända till minareterna i Istanbul.

Det var när jag förtvivlat letade efter min plats på tåget till  Sierre i Valaisdalen i Schweiz. Tåget var så långt att vagnarna stod efter tre perronger på Gare de Lyon. Vid en liten asterix i tidtabellen stod det en upplysning, anslutning till Istamboul finns.

Då fanns det inget direkt tåg som rullade genom Europa. Vid varje större station var det ett tågbyte. Men på sidan av min vagn stod det inom parentes; Orientexpressen på tre språk.

Två år senare stod jag på perrongen i Wien.

Jag vinkade av min barndomsvän M. Hon var på väg till Paris. Vagnen som rullade in till perrongen var märkt med Beograd, Bukarest, Istamboul, och en massa andra städer i öst. Wien var den första på vår sida om järnridån. Ur vagnen  strömmade ungrare och rumäner.

Hon fick för första gången höra historier om hur livet förminskades när ideologin och Sovjet styrde allt.

Jag fick ett långt brev som innehöll all den hopplöshet hon mött på tåget.

Men då fanns det inga sovvagnar de luxe. Det var gamla skabbiga, rappliga vagnar som rullade i de internationella tågen.  Det kändes som om de var anpassade till livet i öst.

Men så kom det glada 80-talet när champagnen flödade och företagen styckades. Då skapade några nostalgiker en ny Orientexpress som rullade med renoverade vagnar från London, över Paris och Venedig till orientens port i Istanbul. En resa som som ackompanjerades av måltider med fem rätter, champagnefrukostar och lyxsängar. Efter sex dygn var man framme. Då hade resan kostat mer än två månadslöner.

Vagnarna som står här i skogen vid Karlsvikshyttan kommer från detta tåg. Nu rullar de hem mot Göteborg.

Jag får stå här och drömma mina drömmar om en resa utan byte till Europas centrum.