Jag undrar vad denna glada hemmafru säger när hon ska försörja sig själv. "Oj, jag visste inte att jag inte har rätt till några pengar. Jag hade ingen aning om att jag inte har rätt till en pension som det går att leva på."
Hon säger att "vi satsar på barnen". Jag ser en kvinna som tar hand om sin man och sina barn helt ekonomisk oskyddad. Skulle något hända drar varken hon eller barnen en vinstlott. Det är hon som satsar sin ekonomiska trygghet för att vara hemma med sina barn.
17 kommentarer:
Hon gör rätt. Barnen har inte valt att födas men hon har gjort ett val att ta hand om dem. Om något händer ordnar det sig alltid - vi bor inte i Haiti. Om man alltid ska oroa sig för att något ska hända skulle man bli knasig.
Mig har det värsta hänt och det går bra ändå.
Det omvända, att satsa relationen med sina barn för ekonomisk trygghet, det vore alltså bättre? Önskvärt vore självklart om båda föräldrar kunde vara involverade så mycket det går. Sluta kasta skam över föräldrar som ger sig hän det allra viktigaste.
Vad bra att allt har ordnat sig för dig. Min erfarenhet är att de i min omgivning som har litat på sin make och låtit bli att arbeta utanför familjen och familjeföretaget har fått betala det dyrt.
Inget är enkelt Kajsa. I så fall skulle vi alla välja det är är bäst. Jag vet inte vad som är rätt jag kan bara fundera kring de människor som jag mött. Och jag har hittills aldrig mött ett barn som inte ansett att de har haft för lite tid med sin pappa.
Hur kommer det sig då att du i din kommentar till artikeln i svd enbart problematiserar kvinnans ekonomiska otrygghet? Jag anser att både ekonomisk otrygghet och den föräldraalienation våra normer kring föräldraskap bidrar till är oroväckande.
Både barnen och mammorna som stannar hemma är helt oskyddade då vi i vårt samhälle har bestämt att vi är individer, inte en klan. Att vi har individuellt ansvar för våra liv. Det är både bra och dåligt ur olika perspektiv.
Men mest bra tycker jag som är uppväxt med mammor som var helt utlämnade till sina makars goda vilja.
Jag läste artikeln vid frukostbordet i morse och funderade över min egen reaktion. Ja, jag blev lite provocerad, men varför? Jag tycker verkligen att det är upp till varje familj att avgöra hur man vill ordna det för sig.
Så jag blev nog inte provocerad av hennes och makens livsval utan av att hon inte verkade vara intresserad av att skydda sig ekonomiskt.
Du svarade inte på min fråga överhuvudtaget. Varför är det faktum att, som du uttrycker det "både barnen och mammorna som stannar hemma är otrygga..." viktigare att problematisera än de normer som forfarande håller fäder kvar i försörjarrollen?
Familjen har rätt att göra precis de val de vill. Och utan att någon ska ha åsikter om vilka val de gjort.
Inskränkta människor är det värsta jag vet.
Lägg ner.
Jag satt i centrum och väntade på att min mobilbutik skulle öppna. Höll på att sätta min kaffe latte i halsen då jag läste den här artikeln om "den glada hemmafrun". Helt aningslöst litar hon på att mannen ska fixa hennes försörjning. Även om hon börjar jobba då minsta barnet är 3 år, hänger hon efter både jobbmässigt och framförallt vad gäller pensionspoäng. Jag vet, 1972 togs ju ett beslut att även gifta människor skulle ses som individer även i ett skattemässigt hänseende och beskattas utifrån sin inkomst. Det resulterade i att det blev mer lönsamt för kvinnor att arbeta och var följaktligen ett viktigt jämställdhetsbeslut. Så, eftersom jag var gift med en jurist (höginkomsttagare) kommer han hem en dag och släpper bomben: jag har ingen lust att försörja dig längre!
Jag hade då arbete på halvtid, eftersom jag inte vågade släppa kontakten med arbetslivet. Den här mannen längtade plötsligt bort från familjeansvaret, trots att han inte lyft en hand i hemmet, utan kunnat arbeta övertid och fått allting serverat hemma. Jag skojade sedan i min meritförteckning at jag varit hemma i fem år för vård av barn och "FRISK MAN I HEMMET"! Men skämt åsido, mina döttrar litar bara ekonomiskt på sig själva. De är båda gifta, men det räcker för dem att ha sett hur jag fått det nu då jag är pensionär. Det är en stor konst att få pengarna att räcka i slutet på månaden.
Jag arbetar extra som god man för att få litet extra fickpengar!
Dessutom kan jag räkna upp i mitt huvud massor med kvinnor som blivit satta på "pottkanten" då en man övergivit dem.
Ha det bra!
Alla gör som de vill. Men det finns föräldrar som på samma sätt anser att barn far illa av att inte ha en föräldrar hemma som delar på tiden med barnen. Då är bägge föräldrarna mindre utsatta. Idagsidan har skrivit om detta tidigare i år.
Annika det är nog så.
Kajsa-Stina det är väl därför vi diskuterar.
Det var ett bra inlägg du gjort, men jag blir mycket beklämd att kvinnor upprepar samma misstag som jag och andra kvinnor gjort. Jag tyckte också att det bästa för barnen var att ha mamma hemma. !:a barnet 1 år, sedan halvtid, 2:a barnet hemma med två barn i 4 år sammanlagt. Eftersom jag själv är ett maskrosbarn, hade jag gjort det valet då och naturligtvis är det ingenting jag ångrar, då mina flickor har klarat sig så bra. Men det här är 30 år sedan och jag hoppades att man och kvinna skulle lösa det på ett bättre sätt, att båda stannar hemma en tid är ju ett bättre alternativ. Eller att kvinnan åtminstone får pensionspoäng för sin tid i hemmet med vård av barn. Eftersom samhället ser ut som det gör, har familjen inte så många val.
Ha det bra!
kram
Det det handlar om är ju att det inte är hon och han som satsar på barnen utan enbart hon som gör en stor insats och uppoffring ekonomiskt. Skiljer de sig har han det precis som förr, medan hon hamnar i riktiga kylan, utan både sgi, a-kassa eller kontakt med arbetslivet. Underbart att hon är så engagerad i sina barn men det vore trevligt om han vara åtminstone häften så intresserad och de till exempel arbetade halvtid båda två. Då först kunde de sanningsenligt säga att de som familj satsar på tid med barnen, om att bägge väljer barnen framför karriär. Nu är det bara hon och det är ju inte något ovanligt, de flesta kvinnor får stå för merparten av all barnavård och hemvård oavsett om de är gifta eller inte, om de arbetar eller inte, heltid eller halvtid eller inte alls.
Alla gör som de vill, men ska samhället organisera om socialförsäkringarna så att fler år än tre ger pensionspoäng? Ska poängen räknas på hel inkomst eller som idag på ett basbelopp? Eller ska vi gemensamt uppmana papporna att ta samma tid till barnen som mammorna? Det finns massor av lösningar som man kan genomföra beroende på vilket resultat man vill ha.
Jane det är ju som du berättar att mer än 75 procent av allt arbete i hemmet som är obetalt utförs av kvinnorna.
Jag måste bara få berätta att anonyma påhopp på personer publicerar jag aldrig. Oavsett vem.
Skicka en kommentar