 |
| Lugn strand i motsats till texten |
Den engelska sociologen sa:
-Jag använder sexuella inviter varje dag för att få service och för att ta mig fram på jobbet. Ska jag lämna in mina skor på lagning flörtar jag med skomakaren för att få bättre service. Det finns inte en enda dag utan att jag anspelar på sex.
Jag hamnade i en diskussion som jag hade 1980. Då träffade jag två kollegor, från samma bolag som jag jobbade på, de var anställda i London. Dessa välutbildade kvinnor med examen i flera språk berättade att de tvingades att pipa. Ja, de kunde inte använda sin vanliga svenska röst på jobbet.
- Alla kvinnor piper i Storbritannien, berättade de. De lägger sin röst så högt som de kan och kallar alla för Darling och Honey. Och de hade helt rätt. Varje gång vi ringde till kontoren i England hörde vi de ansträngda rösterna som bad oss vänta på svar. Och som kallade oss Älskling var dag.
Mina kollegor ansåg att röstläget var framtvingat av ojämställdheten i arbetslivet.
- De blir ju helt ofarliga om de pratar som små flickor och flörtar med chefen. En av dem skrattade och sa: Mitt konto för Läkerol är skyhögt.
Den aspekten på att ta sig fram med hjälp av sexuella anspelningar missade "Kropp och själ" totalt.
5 kommentarer:
Helt otidsenligt! Dessa brittiskor kan väl ändå inte representera majoriteten?! Jag har träffat så många och har inte stött på det pipiga. Snarare tvärtom. Men 1980 var jag ju inte där förstås. Sarah min engelska vän från Paris på den tiden, var alltid sexigt klädd dock. Hennes urringningar minns vi, eller hur?
Häromdagen skrev jag ut en intervju med en framgångsrik chef, kvinna. Det var otroligt jobbigt att höra hennes milda, extramjuka röst, den slags kvinnoröst jag kan tänka mig att män vill ha. Den signalerar att hon är tillgiven, mjuk, ofarlig. Jag fick sådan lust att vråla och skrika och vara bråkig, ja allt som var tvärtemot det som hennes "kvinnliga" framtoning signalerade.
Maria, det pratar helt normalt när de inte är på jobbet. Och de förväntar sig att bli sedda som könsvarelser, inte människor. För det är så det alltid har varit. Och de kvinnor som inte vill vara med i spelt har lite svårare att ta sig fram. David, en engelsman som jobbade i Stockholm, sa så här när vi åt lunch: Hade jag varit hemma hade min kvinnliga arbetskamrat förväntat sig att jag betalade lunchen och att jag flörtade hela tiden. Han var inte den flörtiga sorten så trivdes rätt bra med att jobba i Stockholm.
Jane, jag tänker på SEBs Annika Falkengren när jag läser din beskrivning. Jag ser hur hon porträtteras på en bild i Svd.s näringslivsbilaga idag inne i tidningen och så jämför man med de andra som finns på samma uppslag.
Eller Ebba Lindsöös stämma.
Tänk, jag reagerade likadant över bilden på Annika Falkengren och de övriga bilderna.
Mitt problem ligger just i bristen av att inte använda mig av en söt stämma eller av sexuella anspelningar. Jag blir förbannad om jag märker att det förväntas av mig att jag helt och hållet sätter mig på tvären. Och med "problem" menar jag att det förmodligen aldrig kommer att ta mig till en högre position, precis som du skriver, om att det är svårare att ta sig fram - om jag nu skulle vilja ta mig högre upp i den oftast mansdominerade hierarkin. Vadan göra åt denna djupt inrotade strukturella ojämlikheten?
Jenny, det är ju de män som inte kan se igenom spelet som har problem. Ofta för att de inte har de kunskaper och den förmåga som krävs för det jobb som de har.
Jag hoppas att du med din humor och din skicklighet kommer vidare. Tänk, jag trodde i min enfald att jag inte skulle behöva sitta och tänka på hur männen kan välja bort de bästa på grund av detta. Inte 30 år efter diskussionen vi hade i London.
Skicka en kommentar