Jag brukar inte skriva så mycket om det privata. Brukar mest hålla mig till att skriva personligt. Men idag läste jag min äldsta fasters dödsannons och då kände jag mig tvungen att skriva en rad.
Min faster var nästan 94 år när hon dog.
Hon har levt i en tid som vi idag skulle kalla rena 1800-talet.
Hon skickades till nunnorna på franska skolan när hon var sju. Alla eleverna fick klä sig i arbetsrockar och aldrig se åt en pojke. Efter tio år i flickskolan blev hon elev på Röda korsets sjuksköterskeskola.
Jobb i Uppsala. Mötte en läkare och gifte sig. Födde fyra barn på 40- 50-talet. Kämpade tillsammans med sin man om olika positioner vid Uppsala universitet. De förlorade den akademiska kampen och så hamnade de i Linköping när universitetet öppnade där.
Professorska med skinn på näsan, jättevilla vid Stångån, och massor med frivilligarbete i kyrkan. Folkpensionär, änka sen 20 år.
Men när hon firade 90 år i mörkaste december bjöd hon hela sin närmaste familj på bal. Inte en minut satt hon stilla.
Hela tiden planerade hon olika projekt.
Jag undrade om såna som hon verkligen fanns. Kvinnor som både längtade efter baler och som sydde om lakan för att de skulle kunna användas tio år till. Kvinnor som var säkra på att de alltid hade rätt. Kvinnor som med bara en blick kunde avrätta båda sina två bröder och reparatören som kom tio minuter för sent.
Behövdes en mössa till babyn repade hon upp en tröja. Stickade mössan och ringde sen glatt. "Se nu till att din flicka har mössan på sig överallt".
En dag för något år sedan ringde hon och sa: "Du vet väl att du är smart." Varför ringer du och säger det?, frågade jag. Och hon svarade: "Det behöver alla kvinnor höra. Glöm inte att det är du som är klok."
Så'n var hon,
min faster.
8 kommentarer:
Din faster måste ha varit en intressant kvinna- jag förstår att du ville skriva om henne. Jag beundrar den och tidigare generationers kvinnor- de- som kunde vända kragar, klippa itu lakan och använda igen... repa upp och sticka nytt- laga god mat med små medel... så många kunskaper som har gått förlorade idag. Och- ja- det är viktigt att ge beröm.
En faster, en människa, du alltid kommer att minnas.
En sån underbar faster, en sån härlig människa! Beklagar sorgen Eva, men tänker också att du kan vara lycklig som haft en sån person i ditt liv, någon att inspireras av och ha så fina minnen ifrån. Kram J
Tack för alla fina kommentarer. När jag läste annonsen var det som om den sista tråden till de stickiga strumporna och de ärvda klänningarna klipptes av.
Vilken speciell faster du har och vilka fina minnen av henne!
Vilken kvinna din faster var! Det betyder mycket med sådana starka kvinnor, man lär mycket av dem och de värmer.
tack för att du berättar, kram!
Hon var en av sin sort. Jag kan fortfarande se hur hon rusar på Stockholms central för att hinna med tåget hem till Linköping. Alltid på väg. Aldrig med mer än en minut tillgodo.
Hon var en av sin sort. Jag kan fortfarande se hur hon rusar på Stockholms central för att hinna med tåget hem till Linköping. Alltid på väg. Aldrig med mer än en minut tillgodo.
Skicka en kommentar