Den där lördagen

Det var halt och knappt ljust när jag släpade mina väskor till bussen. Knappt en timmas sömn och nu var jag på väg till Kalles fem års fest. Tåget skulle gå vid nio och jag satt helt ensam på bussen.Till skillnad från bussresan kvällen innan när det var högljudda diskussioner om varför Palme blev skjuten. En grupp med dåtidens pappas pojkar hojtade om att öppna pappas champagne och fira. En annan grupp grät och ville inte tro att vi lever i ett land där politiker mördas.

Allt och inget snurrade i mitt huvud på bussen, i tunnelbanevagnen och så kom jag upp i centralhallen på Stockholms central. Inte en enda människa talade. Man kunde höra allas steg när de rörde sig över marmorgolvet. Då hördes helt plötsligt en superamerikansk engelska. " I can't understand why they are upset. He was a comunist, wasn't he?" Ungefär så lät det när en amerikansk turist frågade sin man om varför alla reagerade så starkt.

Jag ville egentligen inte ta tåget till Småland. Men samtidigt ringde min chefs ord i huvudet. "Vila upp dig nu. Vintern har varit extremt kall och det kommer att fortsätta när du kommer tillbaka. Vi har fyra reportrar och fotografer i stan. De var redan där för ta sportlov. Ta chansen ha kul."

På Sri lanka satt min nuvarande man och läste nyhetstelegram om mordet på Sveriges statsminister.