måndag 23 januari 2012

I samma takt

Jag spanar på snöflingorna och hittar ingen som har en egen takt. Lite så var det när jag tittade på Mullvaden, filmen som Tomas Alfredsson gjort, efter John le Carrés thriller.

Alla roller hade samma takt, vikt och förändrades föga. Det fanns bara en rollkaraktär som utvecklades under de mer än två timmar filmen varade. Han började som offer och slutade som hämnare. Det absolut värsta av allt i filmen skedde innan förtexterna började rulla. Jag undrar, verkligen undrar om filmens dramaturgi tålde det.

Allt annat är av högsta klass. Det finns inte en enda bild som inte är fulländat 1970-tal. Det finns inte ett ljud, ljus eller en ton som inte passar in. Allt är så ljuvligt nostalgiskt. Allt är så där skrämmande östslitet och västsvärtat. Kolröken smutsar både Londons stenhus och Budapests 1800-talskvarter.

Och vem är förrädaren, vem är dubbelagent, alla eller ingen? Den där stämningen som fanns vid varje lektion i samhällskunskap sipprade ut ur filmrutorna. Den där overkligheten. Den där känslan av att allt registrerades när vi vandrade längs med Neva på skolresan i Leningrad. Den finns med oavsett det är de brittiska agenterna som spanar på varandra, eller ryssarna som gör sig av med dem som de är rädda för.

Det kalla krigets logik.

(Filmens titel är inte översatt denna gång den heter Tinker, tailor, soldier, spy.)

2 kommentarer:

kajsastina sa...

Vilken underbar snöbild!
Den filmen verkar mycket intressant!
Mina kommentarer har ine fungerat, men hoppas nu att jag ställt in rätt funktion.

Granne med potatisodlaren sa...

Kajsastina inte förrän idag hittade jag igen din kommentar. Filmen var vacker men långsam om man vill vara snäll. De mer elaka tycker att den är ett sömnpiller.