Jag känner igen den där rädslan som vi alla har burit på någon gång. Rädslan att vara ute i mörkret helt oskyddad. Rädslan att någon spanar in genom det upplysta fönstret på kvällen. Rädslan att det ska hända mig. Tänk på alla gånger vi satt och planerade hur vi skulle ta oss hem efter kvällsskiften när Hagamannen jagade sina offer i Umeå.
När vi organiserade hemresan från kören i Svenska kyrkan i Paris. Hur den där skräcken tog över vissa kvällar när vi gick med tunga steg från tunnelbanan. Då valde vi att sova över hos varandra för att kunna leva någorlunda normalt. Vi hade ju inga pengar till att skaffa oss en bil.
I den rädslan börjar Förfärande är var ängel. Hur vi har ignorerat och låtit våldet styra hur vi lever. Och motsatsen. Hur övergreppen kan trigga någon att slå tillbaka.
Elise, bokens hjältinna, är en Pippi, som är trovärdig. Det ser inte klokt ut på pränt, men hon är en superhjältinna som skulle kunna finnas. Hon är ingen Lisbeth Salander, med mystiska kvalitéer, hon är en "duktig flicka". Till och med en pappas flicka. En person som vill ställa allt tillrätta. Och skydda den som inga egna krafter har.
Runt denna dugliga student rämnar skyddet som vissa män har haft när de utnyttjar flickor, och sina egna positioner.
Det är så vardagligt allt detta våld. Det är så trovärdigt. Det förvånar mig inte. Det skrämmer mig mest när det antyds. Inga vapen är så farliga som fimparna efter en spanade våldtäktsman i parken. Inget hot är så påtagligt som en mörk skugga i hallen.
Nu vill jag läsa del två. Skynda er skriv mer.
Förfärande är var ängel
Eva Swedenmark/ Johan Henninger
Förlag 404
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar