tisdag 23 oktober 2012

Tack Jonas.

Jag förstår inte att Jonas Gardell orkade. Ja, plocka fram den mörka tid som han levde i i mitten av 1980-talet. Den var mörk. Tung och fylld av rädda vita medelålders män. Och tyvärr de medelålders männen hade redan då makten över media, politiken och alla pengarna.

Sommaren 1985 exploderade deras rädsla i kvällspressen. Då kom rubriker som att:
Inom något år är 40 000 familjer smittade. Vi förstod ju (sic!) att det var mycket värre än om homosexuella var smittade.

På Journalisthögskolan var vi tre studenter som undrade hur pressen och speciellt Expressen byggde upp rädslan för, Aids och homosexuella. Det slutade med att vi ägnade hela vårt specialarbete under termin fyra åt att titta vad som hände och hur det skildrades.

Vi fick uppleva möten med fantastiska människor som berättade om hur de arbetade för att få slut på samhällets uppdelning i vi, och dom. Det var RFSL och sjukvårdspersonal och massor med kloka starka människor som ville att vi som samhälle skulle acceptera alla. Även alla som drabbats av denna då dödliga sjukdom.

 Vi skrev och intervjuade. Vi grät och tappade sömnen. Vi levde av godis och kaffe. Men vi hann skriva vår uppsats om hur man använder enstaka uppgifter för att skapa en skrämmande helhet. Och vi fick redovisa vårt arbete på Publicistklubben i Stockholm. Sen vacklade vi hem.

Snön föll och vi frös. Vi var fyllda av den kyla som alla drabbade bar på. En kyla som fortfarande får mig att huttra när jag ser Jonas Gardells tevedrama. En kyla som jag inte kan värja mig mot.

Därför kan jag nästan inte titta.

Tack för att du kunde skriva Jonas Gardell.

2 kommentarer:

Jane Morén sa...

Eva! Vilken drabbande serie! Som att få en spark i magen av både smärta och kärlek. Jag har suttit som fängslad, berörd till den grad jag inte varit på länge. På ett så otroligt rikt sätt berättas denna fruktansvärda tid, (så man nästan inte tror den funnits för att den är så obegripligt hemsk) men det får de fram Jonas och filmaren, att det handlade om människor, medmänniskor.

Väldigt fint att få höra om ert arbete under den tiden!

Själv minns jag det lilla min syster nämnde om sitt arbete på sjukhuset, på avdelningen där de unga männen kom in, att hon faktiskt var där under de åren. Jag tänker på alla dem som förmådde visa omtanke, kärlek och medmänsklighet i en skräckfylld tid.

Granne med potatisodlaren sa...

Jane, du får fråga din syster om hur det var. Som jag minns det var det helt galet på vanliga sjukhusavdelningar, men att de som kunde smittskydd var på ett helt annat sätt. Tänk vad gamla upplevelser kan få oss att känna. Jag hade ingen aning om att jag skulle reagera på detta sätt.