Tack Jonas.

Jag förstår inte att Jonas Gardell orkade. Ja, plocka fram den mörka tid som han levde i i mitten av 1980-talet. Den var mörk. Tung och fylld av rädda vita medelålders män. Och tyvärr de medelålders männen hade redan då makten över media, politiken och alla pengarna.

Sommaren 1985 exploderade deras rädsla i kvällspressen. Då kom rubriker som att:
Inom något år är 40 000 familjer smittade. Vi förstod ju (sic!) att det var mycket värre än om homosexuella var smittade.

På Journalisthögskolan var vi tre studenter som undrade hur pressen och speciellt Expressen byggde upp rädslan för, Aids och homosexuella. Det slutade med att vi ägnade hela vårt specialarbete under termin fyra åt att titta vad som hände och hur det skildrades.

Vi fick uppleva möten med fantastiska människor som berättade om hur de arbetade för att få slut på samhällets uppdelning i vi, och dom. Det var RFSL och sjukvårdspersonal och massor med kloka starka människor som ville att vi som samhälle skulle acceptera alla. Även alla som drabbats av denna då dödliga sjukdom.

 Vi skrev och intervjuade. Vi grät och tappade sömnen. Vi levde av godis och kaffe. Men vi hann skriva vår uppsats om hur man använder enstaka uppgifter för att skapa en skrämmande helhet. Och vi fick redovisa vårt arbete på Publicistklubben i Stockholm. Sen vacklade vi hem.

Snön föll och vi frös. Vi var fyllda av den kyla som alla drabbade bar på. En kyla som fortfarande får mig att huttra när jag ser Jonas Gardells tevedrama. En kyla som jag inte kan värja mig mot.

Därför kan jag nästan inte titta.

Tack för att du kunde skriva Jonas Gardell.