Inte 40 år försent

Vi satt där längst bak i bussen och sjöng "Walking on the wild side". Lite rädda, lite uppspelta. Utanför fönstret såg vi Lubjanka där alla farliga KGB-agenter satt och hade full koll på oss och alla andra turister i Moskva. Avståndet mellan oss och alla ryssar i Sovjet var så stort att vi kände oss som marsianer.

Det var påsk och vår 1974. Vi var en del av Rysklärarföreningens resa till Leningrad och Moskva. Från min skola var vi tolv elever och vår älskade lärare Nina Billing. Hon som var tillbaka i det land där hon föddes 1911.

Det blåste lite ljumma vårvindar i sovjetstaten. Vi skulle få se de fantastiska konstverken från seklets början på Tretchakovgalleriet. Vi skulle få chansen att umgås med ryska elever som kunde engelska. Ja, utan att några KGB-agenter var med. Men trots att Stalin var avslöjad och mycket var annorlunda så var bokhandlarna fulla med vackra barnböcker som visade "vår fader Stalin" som var allsmäktig som en gud.

Nina Billing hade berättat om sin barndoms påskar. Då när hon levde i ett av palatsen vid Nevas strand i Sankt Petersburg. I en tid som var som en otrolig saga. Hennes far hade varit en av tsarfamiljens lärare. I sina berättelser från förr återkom hon alltid till påskens läckerheter. Allra mest saknade hon Pasha. En efterrätt med kvarg, vanilj och russin. Nu var hon överlycklig när resan till Moskva skulle vara över påsk.

Vi skulle ju få uppleva Pasha, ryskt festbröd och det allra godaste teet som finns. Jag minns hur hennes ekorrpigga ögon lyste när hon förberedde oss på allt fantastiskt som vi skulle få vara med om. Vilken härlig resa vi skulle ha tillsammans.

Men.

När vi kom till hotellen och restaurangerna fanns ingenting som liknade Pasha och teet fanns inte. Vi lyckades få tag på det underbara rågbrödet. Vi stod i kö som alla andra vid bageriet och fick tag på ett enormt bröd som vi åt upp tillsammans. Men maten var inte som Nina hade beskrivit den. Det rådde brist på mycket. De tio dagar som vi var på besök så fanns det kaffe. Men som sagt inget te. Det slutade med att vår guide tog med sig te till vår längtande lärare. Men vi andra drack det svagaste kaffet i historien.

Ljusrostat kaffe precis som i vissa delar av Finland. Vad jag blev glad när jag såg att det ryska arvet dessutom fanns i mejerikylen. Där stod det Pasha på översta hyllan och jag kunde inte låta den vara.

Hur Pasha smakar? Som vaniljpudding med russin, men den har en speciell gammaldags tyngd.

Jag fick smaka Ninas favorit 40 år efter vår resa. Men inte 40 år för sent.