onsdag 22 oktober 2014

Jag lyckas på något vis lura mig själv

Åh, vad jag längtar efter dofter och ljus. Efter alla Bonjour, madame och síl vous plaït. Ja, efter att får vara en bland massor med andra. Det kommer över mig när jag går ut och svanarna är så långt borta att jag inte hör deras debatt, när halkan på gården och vinden i träden får mig att huttra.

Tänk om, jag kunde får ta en tur till närmaste bageri och får välja ut den allra mörkaste baguetten, eller den mest glänsande briochen. Få känna doften av de nybakade croissonterna och sjunka ner på ett kafé med en ångande het café crème. Nysa av dieselavgaserna och lukten av mörk tobak.

Här får jag nöja mig med en burk med deg. Sätta ugnen på 200 grader och vänta en kvart på ett substitut. I alla fall denna morgon när jag inte orkar ställa till med en tredubbelt vikt deg.

Doften är rätt okej och sylten från la belle France förhöjer smaken. Jag lyckas på något sätt lura mig själv.

2 kommentarer:

Eva Swedenmark sa...

Gör som du, bakar mig croissanter från Picard! Och längtar. Vet inte riktigt efter vad. Finns det jag längtar efter eller är det bara en dröm om det som var. En hägring.

Granne med potatisodlaren sa...

Ja, du Eva, det är konstigt att Parisfebern tar sig såna konkreta uttryck. Du har tur som har Picard runt knuten, deras croissanter smakar Paris i alla fall.

Jag blir nostalgisk och minns hur vi gick till en Bistro som fanns på Continental mitt emot Centralen en trappa upp och ve och fasa rökte Citanes och bara längtade till nästa Parisresa.