Jag läser och läser de sex systrarnas brev. Det är som en "Feuilleton", som Nancy hade skrivit från rue Bonaparte till Diana i södra London, där hon förbereder Mosleys återgång till politiken. Nancy trånar år efter år efter en gaullistisk "colonel". Han lever med sin fru och sitt kall att styra la France. Hon köper Diorkläder, deltar i baler och väntar på att han ska dyka upp. Och så skrev hon fler romaner.
Jessica som är marxist lever San Fransisco med sin familj. Det var ingen som tog sig över Atlanten för att se hur hon hade det. De var istället rädda för hennes dom över deras liv under kriget.
Deborah lever som hustru till en arvtagare. Den riktige dog den sista krigsveckan i maj 45. Så hon är lika oförberedd på allt som sker som den engelska kungen.( Kungen hade ju också fått efterträda sin äldre bror, 1937.)
Den älskade Unity, som älskade Hitler, lever ett stilla liv med förstånd som en elvaåring.(Hon sköt sig i huvudet när Hitler gick in i Polen). En dag får hon en hjärninflammation när hon är på en ön utanför Skottland. Långt från all vård hinner hon dö innan doktorn kommer.
Spännande och härdande. För breven kräver oändligt många fotnötter för att bli begripliga.
Nästa kapitel börjar 1950.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar