Igår svävade jag fram i byn, över potatisängarna och njöt av den svaga polarsolen och de ljumma vindarna.Idag klev jag ut på bron. Där fanns bara kölden. Jag klev fram och fick åka med ner mot dagens temperatur. Det är sexton grader kallare. Men hela landskapet är elektrifierat av den gnistrande frosten och jag andas in en särskild vinterluft.
Det är häftigt att få uppleva så stora svängningar.
Telefonledningarna blänker i morgonsolen. De finns där som en länk till den övriga världen. Den är påtaglig. Här vilar flyttfåglar på sin väg mot Afrika. Här strömmar dagens samtal och nattens nyheter i form av ettor och nollor. Nere vid skogsbrynet ligger rälsen som på samma sätt ger en kontinuitet. Jag kan böja mig ner och känna kontakten mellan vår lilla värld och den stora.
Ännu enklare är att slå på datorn. Här finns människor som jag möter enkelt och utan krav. Människor som berättar och ger mig sin syn på livet. Det är lycka. Doften av Evas kaffe på söder, känslan av Janes snö uppe vid Tanto, känna hur Sofie halkar fram i snön på Londons gator, Annikas promenader i mina barndomskvarter, Lenas härliga bilder från livet runt Dalälven. Jennys fina vandringar mellan stan och landet. Jag det finns så många möten som jag gläds åt i min lilla hörna nere vid älvens strand.
5 kommentarer:
Det är ett privilegium att få dela dessa stunderna med dig! Blir som vanligt mållös inför dina bilder, vad väl du fångar det storslagna!
Det är mitt privilegium att ha så uppmärksamma läsare. Tack.
Men precis, världen öppnar sig och det är det som är så roligt med vår hobby! :)
Lycka är att komma på sig själv att tänka på en bloggväns inlägg, som till exempel härom dagen när jag funderade över hur din diskhandduk hade det i kylan för att bara ett par dagar senare hitta svaret på din blogg. Det kändes häftigt! Vi är nära, men ändå långt ifrån.
Och jag undrar hur du har det bland alla paren i ditt villaområde. Hur det går med planerna för körkortet. Och är jag fortfrande nyfiken på vilket magisin som du jobbar med.
Skicka en kommentar