Genikult...igen

Karin Johannesson skriver i DN idag om GENIET.
Bland mycket annat påminner hon oss om att Simone de Beauvoir inte kunde hitta en enda kvinna som hon kunde kalla geni. Hon tar också upp att filosofen Julia Kristeva, hon som var fixstjärna på 90-talet, var tvungen att skriva en hel bok där hon sökte efter det kvinnliga geniet. Professor Johannisson förklarar författaren Stig Larssons våldsamma ordval när Åsa Beckman sågar hans diktsamling med att han kände sig kastrerad. Är Stig Larsson ett geni är hans verk lika med könet.
Vem tänker du på när du hör ordet geni?
Simone de Beauvoir såg ett namn på himlen: Jean-Paul Sartre.
De franska filmfantasterna ser två: Ingemar Bergman och Woody Allen
På kungliga biblioteket arbetade en: August Strindberg
I Helsingfors vandrade: Elias Lönnroth
Edith Södergran och Helene Schjerfbeck är de två finländska genier från samma tid, som jag kommer att tänka på. De gick ingenstans.
Nej, de kvinnor som borde ha varit uppburna under genikulten, de fanns inte i offentligheten.
I geniet måste könet vara tydligt som Karin Johannesson påpekar.
Därför är det ingen som kallar Astrid Lindgren geni, även om hon är den författare som påverkat vårt språk mest.
En heltidsarbetande redaktör, tvåbarnsmor med lägenhet vid Vasaparken och sommarhus i Furusund. Vem skriver hon för? Barn och ungdomar.
Det krävs mer kött, smuts, otrohet, och kön. Det räcker inte med ett barn fött utom äktenskapet för att bli kallad geni.
Det är obehagligt att skriva denna text och känna i hela kroppen hur påverkad jag är av, de konventioner och föreställningar som byggdes upp mer än 50 år innan jag föddes. Vilka genier och vilka föreställningar tynger era tankar? Eller lyfter?