Idag har jag läst Victor Estbys reflektion över att bo granne med den Holländska ambassaden. Ni vet huset som är från 1600-talet vid Slussen i början av Götgatan, det rosa.
Där är min mormors pappa uppväxt. Han slarvade bort allt, både allt han ägde och sin familj.
Det finns ett konkret minne som jag känner till. Det är en biljett från isbanan på Nybroviken. Där svävade momormorsmor, Ellen, tillsammans med unge herr Hellström, till den levande musiken. (Tänk vad musikerna måste ha frusit.)
På baksidan har den unge mannen skrivit ner sitt namn. Det var på 1890-talet.
Victor undrade om jag skrivit om detta. Jo, jag har försökt lite grann.
Det återkommer jag till en annan gång.
6 kommentarer:
Vad många de är och så fina! Vad duktiga ni är på att göra ramar.Är det du eller Jan?
Vi gör dem tillsammans. Jan sågar, jag sammanfogar, limmar och målar.
Då blir det ramar. Har ett smart band med hörn för att alla hörn ska hamna rätt.
Vad intressant det där med dina släktingars öden. Ser också ut att vara vackra bilder. Först trodde jag det var små lådor med kort, akvarellkort som passar att ge bort vid speciella tillfällen, men sedan såg jag att det var tavlor med ram. Vackra färger.
Tack Jane! Det är så med livet; om man lyssnar på sina gamla släktingar, att alla har många historier att berätta. Min mormor har berättat och jag har lyssnat. Min mormorsmor berättade när jag var elva tolv år och jag minns en del. Tur att jag alltid har velat lyssna. För nu vet jag att deras historier är en rikedom. Det kunde jag ju inte fatta när jag var ung,(yngre)...
Skriv om dina släktingars öden! Alla dessa historier!
Tack Carina jag måste ta och sätta mig ner och koncentrera mig.
Skicka en kommentar