Tankar och funderingar från Luleälvens strand. Världen är aldrig långt borta från livet 10 mil söder om polcirkeln.
tisdag 7 september 2010
Badkruka är jag
Det är nästan 25 grader varmt i luften. Men foten domnade i kontakt med vattnet. Lusten till septemberdopp försvann fortare än tanken. Längtan om jämna simtag i ljumt vatten lever fortfarande.
Annika, jag var för snabbt upp med foten för att hinna få kramp. Dessa soliga varma dagar i september är verkligen en gåva efter kylan i augusti. Kul att du gillar bilden. Eva, ljuvligt att du inte tycker att jag är feg. Vattnet såg verkligen inbjudande ut.
Vilken otroligt vacker blå färg! Den andas medelhav. Jag känner igen känslan att vilja slänga sig i sjön, men jag tror att jag har tagit mitt sista dopp för i år... Tyvärr!
Det var spännande att se hur himlen speglade sig i vattnet och hur det skiftade i färg varefter solen vandrade. Jenny, det är melankoliskt varje höst när vi inte får bada längre. Det är något som fattas.
Vilken underbar blå bild, åh det känns som medelhavet! Jag vet precis hur det känns när det är så kallt att man domnar, och är det ännu kallare känns det som skelettet får småsprickor, då blir det bara tådopp.
12 kommentarer:
Men bilden är underbar!
Det var rart sagt. Tänk om vattnet ändå var lika varmt som det ser ut.
Min gräns är när jag känner att krampen är på väg. Då är det helt enkelt för kallt. Men instämmer med Carina, jättefin bild!
Ljuvlig bild och det är sannerligen inte badkrukigt att inte vilja sänka ner sig i det vackra men kalla vattnet!
Annika, jag var för snabbt upp med foten för att hinna få kramp.
Dessa soliga varma dagar i september är verkligen en gåva efter kylan i augusti. Kul att du gillar bilden.
Eva, ljuvligt att du inte tycker att jag är feg. Vattnet såg verkligen inbjudande ut.
Vilken otroligt vacker blå färg! Den andas medelhav. Jag känner igen känslan att vilja slänga sig i sjön, men jag tror att jag har tagit mitt sista dopp för i år... Tyvärr!
Vattnet till och med ser kallt ut!
Det var spännande att se hur himlen speglade sig i vattnet och hur det skiftade i färg varefter solen vandrade.
Jenny, det är melankoliskt varje höst när vi inte får bada längre. Det är något som fattas.
Vilken underbar blå bild, åh det känns som medelhavet! Jag vet precis hur det känns när det är så kallt att man domnar, och är det ännu kallare känns det som skelettet får småsprickor, då blir det bara tådopp.
"när det känns som att skelettet får småsprickor", det var en precis beskrivning Jane. Den gillar jag. Då vill jag inte stoppa ner mina fötter.
precis Eva, då är det bättre stanna på land och fotografera istället;-)
och drömma om simturer i ljumma vatten.
Skicka en kommentar