torsdag 26 maj 2011

Ambitiösa föräldrar är bara förnamnet

Min kollega Linda skriver i sin blogg om barn som är utsatta på två helt olika sätt. I det det ena inlägget berättar hon om föräldrar som lämnar bort sina sjuåringar till internatskolor, i det andra om barn som växer upp i familjer som inte har en enda krona att undvara till skolutflykterna.

Två olika former av fattigdom.

Jag som bara några timmar tidigare lade från mig det nya numret av Filter får många olika associationer. Huvudberättelsen handlar om Mona Carnello från Boden och hennes familj. Eller för att vara lite med precis om Peter Carlsson som växte upp utan kontakt med sin pappa i Märsta och vad han har skapat av sitt liv tillsammans med Mona. Peter Carlsson bytte namn till Carnello och började en kamp för att klättra upp från den yttersta förorten mot gatorna på Östermalm. Han träffade Mona och de kämpade vidare tillsammans. De har fått två duktiga söner Elliot och Lancelot. Barn som de två föräldrarna uppfostrar till att bli världens bästa tennisspelare. De satsar allt på att sönerna ska få de bästa tränarna och de bästa förutsättningarna för att sönerna ska kunna ta vara på sin tennisbegåvning. Vilket innebär att Elliot bor i Florida och Lancelot tränar med Sveriges bästa tränare. Ingen av pojkarna har hunnit ur grundskolan.

Nästa steg är att hela familjen Carnello flyttar till Florida för att sönerna ska tillgång till sina föräldrar.

Peter Carnello fnyser när han berättar att en vanlig svensk familj är beredda att satsa upp till 10 000 kronor per barn och år för att de ska bli bra tennisspelare. Han menar att det kostar mellan en halv och en miljon kronor om familjen menar allvar.

Allvar kände jag när jag passade receptionen till vårt elevhem på skolan i alperna. Jag var 18 år och hade fått i present av en släkting att vara sex veckor på en språkskola. Jag tågluffade dit och kom till en värld som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. På elevhemmet bodde 25 flickor mellan sju och tjugo år. Nästan alla barn som tillbringade all sin tid på olika internatskolor.

Den här kvällen var vi två som svarade i telefon och som såg till att de yngsta gick och lade sig i tid. Vi tittade på teve och pratade om killarna i huset tvärsöver. Dörrklockan klingade och in kommer ett fnissigt par i 30-årsåldern. De har ett stort paket med sig och frågar efter Nickie. Vi frågar paret om vilka de är och de säger att de är Nickies föräldrar.

Min kompis går upp för att hämta Nickie, 9 år, från Aten. Föräldrarna säger till mig att de bara vill lämna en present och börjar gå mot dörren. Då frågar jag om de inte har en minut för att säga hej till sin dotter. De stannar och ser helt ointresserade ut. Men Nickie hinner ner och får möta sin mamma och pappa. Mötet är stelt och Nickie niger och tackar för paketet. Föräldrarna går iväg och Nickie står kvar i dörren och tittar efter dem. Hon berättar att hon inte sett sin mamma på mer än ett år. Senast en familjemedlem kom för att hälsa på var det en faster som tog hand om henne över julen. Hon var bara ett av flera barn som skickades mellan skolinternat året runt. Familjerna var och är säkert förmögna, men fattiga ändå. Helt utan känslomässigt kapital.

4 kommentarer:

Kattjakten sa...

Ja, man får ju en klump i magen när man läser... Stackars barn. Nu måse jag nog gå och krama om min egen unge, min unge som jag aldrig, aldrig skulle lämna ifrån mig eller skicka bort.

Granne med potatisodlaren sa...

Ja, riktigt synd är det om dem. Tänk att bara ha äldre skolkamrater som norm.

Jane Morén sa...

Vilken bild från internatet du målar fram, jag ser det precis framför mig, känner fattigdomen på kärlek utsvultenheten på kärlek i den lilla flickan och jag ser det alldeles på tok grandiosa satsandet av den där killen från förorten, som att hans känsla av brist på framgång och anseende är ravinstort. Att komma till Östermalm, bra jobb räcker inte, det är att bli beundrad, ha högt anseende, upp ur förnedringen han känt, upp högst upp. Så bra skrivet Eva!

Granne med potatisodlaren sa...

Vi är alla olika men ibland så är vi otroligt olika. Jag sitter här och försöker övertala S om att hon ska ta emot en natt på hotell i Umeå istället för att sova i bilen. Det är Brännbollsyra och hela stan är full på fylla. Jag vill inte att de ska råka illa ut. Hellre några dagar med fil och gröt.