Ambitiösa föräldrar är bara förnamnet

Min kollega Linda skriver i sin blogg om barn som är utsatta på två helt olika sätt. I det det ena inlägget berättar hon om föräldrar som lämnar bort sina sjuåringar till internatskolor, i det andra om barn som växer upp i familjer som inte har en enda krona att undvara till skolutflykterna.

Två olika former av fattigdom.

Jag som bara några timmar tidigare lade från mig det nya numret av Filter får många olika associationer. Huvudberättelsen handlar om Mona Carnello från Boden och hennes familj. Eller för att vara lite med precis om Peter Carlsson som växte upp utan kontakt med sin pappa i Märsta och vad han har skapat av sitt liv tillsammans med Mona. Peter Carlsson bytte namn till Carnello och började en kamp för att klättra upp från den yttersta förorten mot gatorna på Östermalm. Han träffade Mona och de kämpade vidare tillsammans. De har fått två duktiga söner Elliot och Lancelot. Barn som de två föräldrarna uppfostrar till att bli världens bästa tennisspelare. De satsar allt på att sönerna ska få de bästa tränarna och de bästa förutsättningarna för att sönerna ska kunna ta vara på sin tennisbegåvning. Vilket innebär att Elliot bor i Florida och Lancelot tränar med Sveriges bästa tränare. Ingen av pojkarna har hunnit ur grundskolan.

Nästa steg är att hela familjen Carnello flyttar till Florida för att sönerna ska tillgång till sina föräldrar.

Peter Carnello fnyser när han berättar att en vanlig svensk familj är beredda att satsa upp till 10 000 kronor per barn och år för att de ska bli bra tennisspelare. Han menar att det kostar mellan en halv och en miljon kronor om familjen menar allvar.

Allvar kände jag när jag passade receptionen till vårt elevhem på skolan i alperna. Jag var 18 år och hade fått i present av en släkting att vara sex veckor på en språkskola. Jag tågluffade dit och kom till en värld som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. På elevhemmet bodde 25 flickor mellan sju och tjugo år. Nästan alla barn som tillbringade all sin tid på olika internatskolor.

Den här kvällen var vi två som svarade i telefon och som såg till att de yngsta gick och lade sig i tid. Vi tittade på teve och pratade om killarna i huset tvärsöver. Dörrklockan klingade och in kommer ett fnissigt par i 30-årsåldern. De har ett stort paket med sig och frågar efter Nickie. Vi frågar paret om vilka de är och de säger att de är Nickies föräldrar.

Min kompis går upp för att hämta Nickie, 9 år, från Aten. Föräldrarna säger till mig att de bara vill lämna en present och börjar gå mot dörren. Då frågar jag om de inte har en minut för att säga hej till sin dotter. De stannar och ser helt ointresserade ut. Men Nickie hinner ner och får möta sin mamma och pappa. Mötet är stelt och Nickie niger och tackar för paketet. Föräldrarna går iväg och Nickie står kvar i dörren och tittar efter dem. Hon berättar att hon inte sett sin mamma på mer än ett år. Senast en familjemedlem kom för att hälsa på var det en faster som tog hand om henne över julen. Hon var bara ett av flera barn som skickades mellan skolinternat året runt. Familjerna var och är säkert förmögna, men fattiga ändå. Helt utan känslomässigt kapital.