Aldrig mötas vi två

Igår delades Jonas Hassen Khemeris artikel över 80.000 gånger. Det skapades ett konto på Twitter där människa efter människa vittnade om hur de blir behandlade av polisen, vakter och butikskontrollanter på grund av att - svart är svart och vitt är vitt, om vi får tro på vår justitieminister, Beatrice Ask.

I Sveriges televisions soffa satt hon och vägde för och emot. På vågen låg alla rädda röster mot dem som inte ser ut som vi och våra mänskliga rättigheter. För Beatrice Ask vägde rädslan tyngre än de rättigheter som vi alla har.

Hon undvek att på något som helst vis svara på frågor om vi alla har rätt att röra oss ute utan att bli antastade av polisen. Inte ens när de två programledarna lyfter fram att nio av tio av de personer som polisen har tvingat att visa identitetshandlingar, är svenska medborgare, ser justitieministern något som helst problem.

Och hon är inte ensam. Förtvivlat många människor tror att vi har en lag som tvingar oss att bära med oss pass eller id-kort. Och så långt har det inte gått än. Fortfarande är det bara i diktaturer som denna plikt finns. De länder inom europasamarbetet som införde sådana lagar på 1980-talet drogs inför Europadomstolen. Där slogs det fast att det strider mot våra mänskliga rättigheter att behöva bevisa vem vi är om det inte finns något skäl till att kräva bevis.

EU-toppen slog fast att vi skulle kunna resa inom EU utan pass. Men det beslutet blev till ett allt strängare passtvång. Vilket innebär att vi måste bära internationella id-handlingar när vi vistas utanför de nordiska länderna. Tänk att en tanke om att vi ska kunna röra oss fritt inom Europa blir till ett tvång att bära pass.

Ibland blir det mesta fel. Justitieministern sitter i en soffa och vägrar förstå hur kränkande det är att tvingas bevisa sin oskuld gång på gång. Kan vi undvika att begripa?