Våren spränger sig ut

Nu spricker våren. Alldeles tyst. Jag står där och kikar upp på rönnen som sakta slår ut. Alldeles intill står en hägg och tvekar. I lökhögen sträcker sig den första narcissen upp mot himlen, en humla murrar och sätter sig mitt i. Stella jagar på. Först är det en  fluga som surrar, sen är det ett bi.

Ja, det är pastoralt nu när våren spränger sig ut.

Men samtidigt är det en tid av stumhet. Varje timme lägger politiker omänskliga förslag. För att inte tala om de knäppa som samlade in pengar i Mönsterås för att se till tiggarna skulle svältas ut. Då var inte riksmedierna tysta så tysta som de har varit sedan en förtvivlad mamma tände eld på sig själv i sjukhuset här i Sunderbyn.

Nu ligger hon på brandskadekliniken i Uppsala och har 30 procentiga brännskador. Hon hade skadat sig ännu mer om inte alla  som hon mötte på sjukhuset slet av sig jackor, rusade efter vatten och brandsläckare.

Om denna händelse och andra skriver Nils Johansson här.

Är vi vakna nog att förstår hur viktigt det är att inte vara tysta? Det tänker jag på 70 år efter freden 1945. Den som skulle skydda oss från krigen. De som sen dess har pågått varje dag året runt.