Hur saker och ting förändras,

i minnet vill säga. De två bilderna är från halv fem i morse när jag inte kunde låta bli att gå ut och se på solens spegling på himlen och hur dimman skapade ett sagolandskap. Den översta är hur det såg ut. Den andra är hur jag minns det.

Minnet är inte säkert. Bara nästan skulle man kunna säga.

Men att statliga tjänstemän skulle skylla på att de har dåligt minne när de ertappas med händerna i honungsburken trodde jag aldrig. I min värld var det bara sämre advokater som rådde sina klienter att tappa minnet under förhandlingar i tingsrätten.

Ingen kunde hitta räkningarna på inbjudningskort i plexiglas för 185 000 kronor, blommor för 135 000 kronor och rosa heliumfyllda ballonger för 174 000 kronor. Var då? Jo, på Stiftelsen för strategisk forskning.  Där generaldirektören inte ens kunde minnas att han är anställd på en statlig myndighet.

Mariana Vnuk skriver om nöje. Denna vecka tar hon upp den tystnad som råder kring Pussy Riots. Läs om hur hon saknar vårt stöd.

Olov Abrahamssson skriver om hur musiken används som politiskt medel, liksom de fyra unga kvinnor i Pussy Riots som sjöng om yttrande frihet och korrupta politiker, De vill att vi ska minnas inte glömma.

Glömt har vi väl alla att sommaren innehöll flera gånger mer regn än normalt. Vilken tur att vi har dessa senaste dagarna att minnas när vädret kräver både mössa och vantar.

Nästan höst

Det är härligt dimmigt ute innan solen har torkat upp den fuktiga luften. I gräset har spindlarna lagt ut sina nät som om de vore fiskare. Hela gräsmattan är full. Nästan höst. Men inte riktigt. Det är fortfarande sommarvarmt. Kanske inte just så här på morgonen, men mitt på da'n. Igår visade termometern på plus 26 i skuggan. Det var antagligen sommarens varmaste dag.

Dimman blev till dagg

Var god, håll tyst!

Var går gränsen? Vad får vi säga och inte? Det var en av diskussionerna när samtalet vindlade vidare bland humlor och blommor i Vuollerim. Vad innebär vår rätt att säga vad vi tycker?

Yttrandefriheten. Den som vi har slagits för i generationer. Den är en rikedom som vi inte får sälja ut. En möjlighet att påverka vad som sker. Men vi som lever här använder den inte.

-Jag berättade inte vad som skedde när min chef lade ner Unga Klara, teatern där jag arbetar, säger Susanne Osten. Jag fick rådet att förhandla först om vår framtid. Sen när alla kontrakt var undertecknade då kunde jag berätta. Jag fick använda min ilska taktiskt.

Denna tystnadskultur, denna drift att undvika konflikter lider inte norrmännen av. Igår när kommissionen presenterade vad som gick fel den 22 juli 2011 i Oslo och på Utöya fanns inga undanflykter. Rakt på sak fick det norska folket se vilka svagheter som ledde till att polisinsatsen gick sämre än den borde gjort.

Ett år efter det fruktansvärda attentatet. Inte många år senare som när Palmeutredningen granskades.

Vilket land kommer att ha den bästa organisationen för att utreda misstankar om förberedelser till attentat tror ni?

Befruktat samtal

I en djungel av ståtliga Riddarsporrar öppnade Susanne Osten och Heidi Krönlein ett samtal som slingrade sig genom livet. Humlor surrar och myggen sticker ett ben eller två när vi får ny kunskap berättad  i en av de generösaste trädgårdar vi varit i.

Heidi Krönleins frodiga oas mer än tio mil från kusten finns där människor levde för 6000 år sedan. Då var det en blomstrande plats vid allfarvägarna för här var Bottenvikens strand. Nu är det en plats där Lilla Luleälv och Luleälven möts vid våra största kraftverk. Byn Vuollerim bidrar fortfarande till hela landets utveckling och till att vi får miljarder kilowattimmar.

Men det är inte det av människor skapade vi funderar kring när alla dessa insekter och blommor skapar förutsättningar för att frukt och bär befruktas. Mer på vad vi måste skydda, vad vi vill värna in i framtiden.

En resa längs med älvens strand mot polcirkeln. En resa till ny kunskap och nya perspektiv.

Myggsurr och nysommar

Vilken underbar dag. Det är som om den där sommaren äntligen hittade hit. Älven lyser blå. Himlen har inte ett enda moln och allt är helt stilla. På promenaden ner till stranden hittade minst 20 myggor till mig så nu sitter jag här med kliande bett och midsommarkänsla.

Nu hoppas jag på ljumma nätter så att jag äntligen vågar doppa mig i älven.

Rea

I år är det rea på tillit. Ja, billigt är det att använda skattepengar till lyxrepresentation och att lura till sig bidrag för ungdomsverksamhet. Det är inte nytt att makthavare blir fartblinda och inte fattar vad det kostar att slösa med skattepengar. Ja, det är ju inte bara pengarna som rinner ut i ingenting. Dyrare för oss som samhälle är, att vi förlorar förtroendet att skatterna förbättrar livet för alla.

Det borde SSU:s revisorer veta. Nu när ännu en förening och distriktet ska ha lurar till sig hundratusentals kronor för utbildningar som aldrig har blivit av.

Detta att fixa och trixa med medlemsantal och utbildningar är inte heller någon ny innovation. Där jag växte upp var det flera av de största ungdomsförbunden som höll på med samma sak. Fixade disko där inträdet också var en anmälan om medlemskap, tog skolkataloger och anmälde hela klasser så att de vann medlemsvärvningstävlingar, ja, det fanns massor som skedde helt öppet och som ingen vuxen lade sig i. Sen kom olika granskningar och det borde ha tagit slut. I alla fall om politikerna värnar om tilliten i samhället.

En annan diskussion som kommit upp denna vecka efter Lulekalaset är hur och varför de stora stadsfesterna tappar publik. Fyra lokala arrangörer ger sin syn på hur en festival skulle kunna nå fler och innehålla mer.

Det ska bli mycket spännande att se om något händer. Om vi upptäcker att allt är förändrat nästa sommar.

Men nu är det fortfarande sommarlov för alla som ska studera i höst. Om de får någonstans att bo. Aldrig har fler börjat läsa på Luleå tekniska universitet, aldrig har fler varit utan bostad. Till och med gymnasieeleverna i Kiruna har svårt att få bostad. Läs om hur det är att bo i Abisko och vilja fortsätta på gymnasiet.

Köerna till studentbostäder över hela landet är rekordlånga. Vilket säger en del om vad arbetsmarknaden kräver. Det finns inte samma arbetsmarknad för unga utan en examen som det fanns bara för några år sedan. Här i Luleå finns det chans att få ett studentrum efter en termin i de största universitetsstäderna ska man ha stått i kö sen högstadiet.

Det blir lite skevt när det inte är dina studieresultat som avgör om du kan börja studera. När du antingen måste vara uppväxt på rätt plats, eller kunna köpa en bostad om du ska kunna påbörja dina studier.

Överlevare

Vid körsbärsträdets fot lyser det. En krukros från förra sommaren har överlevt. Det gör mig glad. Ja, när växter som egentligen inte borde klara av vintern står pall och kommer igen. I våras vände jag på all jord som jag hade tömt ur förra sommarens krukor. Jag hittade både en lavendeltuva och en limefärgad Lysimacia nummularia, penningblad. Nu blommar bägge på den andra säsongen. Det är ovanligt.

Runt om finns penséer som är frösådda med vinden eller fåglar. På dem kan jag se att jorden inte är direkt näringsrik. De flesta ser ut som miniatyrer.

I den runda rabatten som förut fylldes med sommarblommor har vi satt ner julrosorna från förra julen, De har blommat hela sommaren. Nu undrar jag om de inte vet vilken årstid det är, eller om, sommaren här liknar december på deras ursprungsväxtplatser.

Är hon fartblind?

Hörde ni hur många gånger Annie Lööf sa förtroende igår när hon meddelade att Christina Lugnet inte längre är generaldirektör för Tillväxtverket.. Istället ska den före detta chefen arbeta på Näringsdepartementet med samma lön, gratis bostad i Stockholm och fria resor till Haparanda.

Jag tror att bägge två är fartblinda. Ja, att de inte ser att både representationen som Tillväxtverket och andra statliga myndigheter sysslar med och möjligheten att låta avsatta chefer sitta kvar på sin lön och sina förmåner sabbar vår tillit för att det är meningsfullt att betala skatt.

Glada är kommunen i Haparanda de får ju 30 procent i skatt.

Fartblindhet är inte ovanligt bland ledare som inte har en susning om hur vanliga människor lever. Jag minns Jan Mosanders reportage om ett biståndsprojekt i Östeuropa. Det var bara några år efter att muren hade rivits och en speciell biståndsorganisation för stöd till industrin i öst engagerade Björn Wahlström, fd SSAB.

Jan Mosander som arbetade på ekot i P1 frågade Björn Wahlström varför en så stor andel av projektets pengar användes till resor.

Då fick han till svar: För att jag ska hinna med att jobba med dessa frågor måste jag chartra ett plan ibland för att komma hem i tid.

Det var inte så att någon ville använda pengarna fel. Det blev fel för att ledarna för projektet inte insåg att inte några biståndsbudgetar rymmer resor i chartrade flygplan. De hade suttit så länge i vd-rummen och runt styrelseborden att de var fartblinda.

Ömma röda axlar

Foto: Jan Bergsten

Rallarrosens cerisa blommor, rönnens röda bärklasar
och doften av torrt gräs
berättar
att det nästan är höst.

Idag är det den första dagen efter fem veckors ledighet som jag jobbar.
Det är både sol och regn på en gång.  Både ljust och mörkt.
Både roligt att vara tillbaka och lite sorgligt att tiden gick så fort.

Solbrännan från igår ömmar på axlarna när jag huttrar på väg till brevlådan.
Celina hon följer med och pratar.
Nu är det som vanligt. Nu är det vardag.
Förutom i Celinas matskål.
Nyfångad lax från Bottenviken fyller den.

En Kir på altanen.

Foto: Jane Morén. 

Denna fina bild fick jag idag från Jane Morén. Vi är på Evas fina sommarö och njuter av intressanta samtal och kloka ord. Milton och Eva följer oss till båten. Där får vi lära oss att säga hejdå på Miltons vis.

Det är fantastiskt att vi har hittat igen varandra på denna webb. I onsdags tog vi Söderarm ut till Stockholms mellanskärgård där vi fick en hel eftermiddag tillsammans. Vi njöt av god mat, fantastiska efterrätter och av att få träffa fina Milton och hans mamma. Evas kollega Annika och hennes fina söner kom på besök. Det var en perfekt dag. En dag som vi alla kan ta fram när snön viner och sommaren är långt borta.

Tack kära vänner. På återseende.

Rea på tillit

Tilliten säljer Tillväxtverket ut. Billigt. Det tycker jag är det värsta med Christina Lugnets ledarskap. Varför är vår tillit som medborgare till salu då när hon ska samla sina medarbetare? Varför påstår hon att de inte kunde träffas på en billigare plats än på Sveriges dyraste hotell?

Skattepengarna som hon och de andra cheferna har slösat på representation är borta. Det är illa. Men värre är att tilliten försvann.

Vilken rätt har dom att förstöra vårt viktigaste kapital?

vad är det som inte syns

Ljus och mörker. Något som hela min tillvaro kretsar kring när snön lyser blå i vinternatten. Ljus och mörker på Nationalmuseum domineras av blått ljus, liksom vintern. Hur behandlar olika konstnärer ljusets förändring.?Hur dyker elljuset upp i måleriet? Det är en koncentrerad utställning med bilder som väcker tankar om både vad vi får se och det som gömmer sig i skuggorna. Det är inte svaren som är viktiga utan frågorna vi ställer.

Arty, Arty

Konsthallar. Det satsar de obeskrivligt rika på. Bättre. Ja, bättre lokaler och utställningsytor har Artipelag än Bildmuseet i Umeå. T o m Sven-Harrys guldglänsande konsthall i Vasaparken har mer genomtänkta ytor för att exponera konst.

Sex våningar, små ytor, stängda tunga portar in till konsten, kataloger som inte ger någon hjälp när man vill veta vad som är vad. Hur tänkte arkitekten och ledningen? Är det bara fullt friska redan insatta som är den tänkta publiken?

Vinsten är utsikten från våning sex över Umeälven.

Artipelag har inte utsikten som en huvudpoäng. Arkitekten och beställaren har bevarat träden runt den trevåningar höga byggnaden som klättrar upp längs berget. Kontakten
med naturen finns överallt men här får konsten ta den största platsen. Bägge utställningshallarna finns i entreplan och här finns också butiken och kafét. Betydligt bättre för alla.

Baby Björn-pengarna har använts till ett palats för konst. Priset för att få se årets bägge utställningar är lite högt. Men så här den första säsongen finns ett värde i hela anläggningen.

Bildmuseet i Umeå har fritt inträde.

Äntligen högsommar

Hela 27 varma grader och sol. Resan mellan Umeå och Hudiksvall har varit ljum och hoppfull. Nu får vi väl alla njuta av riktig värme?

Vid Höga kustenbron svalkade vi oss under ett vattenfall.

Designhotell

Nu är vi på väg. Första stoppet är här. Det kallas designhotell men det betyder att handfatet är placerat utanför duschen.

Oj, tio grader med regn

(Nu är det Signes stil som gäller)

Vissa dagar bara står helt stilla. Ljuset är lika oavsett tid på dagen. Vädret är lika oavsett prognos. Idag är det en så'n där gråmulen dag vid datorn. Hamnade av en slump på ETSY. Där skapade jag en shop med fem emaljbilder. Titta här.


Sen sökte jag efter pensionat längs med Norrlandskusten. Hittade ett drömställe utanför Umeå. Havsutsikt, 1800-tals gård, god mat och stora rum. Tror ni att de hade öppet nästa vecka när vi ville åka dit? Nej. Är rätt svar. Kolla in paradiset här. Det heter Skeppsvik och ligger i Sävar om ni har tur och det är öppet när ni far förbi.

Nu väntar vi spänt på S och hennes möbler. Det ska bli spännande och se hur mycket som får plats. Igår var det gardiner som hängdes upp och fönsterbänkar som fylldes med blommor.

Vimmelkantig

Som ett rö i vinden. Så känner jag mig idag. Vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag ska tycka, vet egentligen ingenting. Vet bara att jag gärna vill se fler sidor än en. Både och är oftast min melodi. Det är inte ofta vi klarar av att hålla balansen på ett ben. Bäst vore det nog om vi använder alla ben som håller rätt kvalité.

Men vad vi tycker är rätt och riktigt varierar med tiden, säger du nu. Du har helt rätt. Det som våra anfäder trodde var sanningen är långt från den verklighet där vi finns.

Jag tänker på alla regler som var viktiga. Visst skulle andan i dem fungera; som det att visa hänsyn. Men allt annat. Huga.

En regel som jag hoppas gäller än är: Det finns gränser för girigheten.

Eller hur?

Två flugor i en smäll?

Eller två sidor på samma mynt? Ja, varför är det så intressant för alliansen att utplåna hyresrätter i de stora städer där de har makten? Kan det hänga samman med hur väljarunderlaget förändras?

Idag vaknar jag till en chef på stadsdelsnämnden på Södermalm i Stockholm som inte tror att antalet ansökningar till sommarkollo har minskat på grund av att tjänstemännen har infört ett krav på ansökningar med e-leg. I hennes stadsdel har antalet ansökningar inte minskat! Men att ansökningarna minskar i det mest utsatta områdena med mest fattigdom har hon inte märkt.

Bostadsrättstäta Södermalm har inga problem med att familjerna inte har tillgång till datorer, nätuppkoppling och bankkonton. Men att det skulle kunna vara annorlunda där de som inga banklån får, bor,  har hon aldrig tänkt på.

Förr mullrade det i gränderna när människor fick det sämre. Nu är Söders höjder så rensade från människor med vanliga inkomster att alliansen inte har mycket att frukta. Och så är det i de flesta stadsdelarna. Stockholm förblir borgeligt så länge som att det viktigaste är att hålla uppe värdet på bostäderna.

(Naturligtvis gäller detta inte alla, men många, fler än de som vill ha andra prioriteringar.)

Staden sparar och de som inget har får tigga pengar, biljetter till tunnelbanan och mat hos församlingarna. Jag vet inte vilka politiker som har tagit beslut om att månadskortet till kollektivtrafiken inte ska finnas med i existensminimum. Det är väl de som rullar sakta runt i stan med sina nya tjänstebilar kanske?

Det kan bara ske i en stad som är segregerad. En stad där studentrummen kan kosta 7 000 kronor per månad.

Mod eller önsketänkande?

Något av det somrigaste jag vet är när tvätten torkar på en lina mellan björkarna. Den här sommaren behöver all hjälp den kan få så nu har jag hängt tvätt och hoppas. Ja, på att den torkar före nästa skur.