måndag 28 december 2009

Om att bryta upp

Jag läser om hur Eva på Evas värld har brutit upp ur sitt gamla liv och skapat sig ett nytt under det senaste decenniet. Det är mod. Hennes berättelse fick mig att minnas ett möte på tåget mellan Madrid och Stockholm.
Jag klev på för att åka hem efter en sen semester i november. Hela resan skulle ta minst 40 timmar. I kupén satt en blond kvinna med en svensk bok i handen. Vi häsade glatt. Så där som man gör när man träffar en landsman på ett tåg många hundra mil från Sverige.
Efter ett tag letar mitt ressällskap efter sitt pass och sina biljetter. Hon säger:
"Jag har aldrig rest själv förut. Jag har aldrig haft hand om mitt pass och mina biljetter."
I mina öron lät det otroligt. Jag var 24 år och reste jämt. Både ensam och med mina vänner. Jag frågar henne varför och då börjar hon berätta:
" Jag gifte mig när jag var 18, fick fyra barn innan jag hunnit bli 26. Jag har tagit hand om vår familj och min man har jobbat. Vi har bytt land vart tredje år ungefär. Nu har vi bott i Madrid i fyra år och vi ska byta land igen efter jul.
Jag är på väg till Sverige för att titta på ett hus som vi funderar på att köpa. Där ska vi bo när min man har slutat arbeta. Hela mitt liv har jag följt med och servat familjen. Det har aldrig varit tal om att jag skulle kunna resa eller göra något för mig själv."
I mina öron lät det nästan som om hon levt i en bur.
"Jag hade inga ambitioner när jag hade gått ut flickskolan. Jag började på en handelsskola men när jag mötte min man slutade jag gå dit. Min man är 10 år äldre och var redan på väg till sin första utlandsstationering. Vi gifte oss efter bara några månader. Sen reste vi ut. Jag väntade vårt första barn nästan direkt. Mådde dåligt och fick lov att stanna hemma i lägenheten ända till jag var i sjätte månaden. Då for vi hem till mamma, han återvände till jobbet och jag födde i Sverige. Vi bodde i London. Och det fanns en del grannar som jag lärde känna i parken. När Lars var ett år var jag höggravid igen. Min man körde oss i bilen till mamma så att jag fick föda i Sverige igen. Jan föddes i juni. Ett och ett halvt år senare föddes Per. Då hade vi flyttat till Columbia. Eftersom att det var så dyrt för företaget att låta oss resa hem till Sverige fick vi slå ihop två års ledigheter och då passade jag på att få min fina flicka Louise."
"Från Sydamerika gick resan till Hongkong. Sen bodde vi i Tokyo, Singapore och senast i Madrid. Barnen har gått på internatskolor från det de har fyllt 13. I höstas flyttade Louise till Sigtuna. Det är tomt hemma i Madrid när alla barnen är på skolor. Jag är bara 38 år och kan inte tänka mig att vara hemma och putsa fönster resten av livet."
Nu hade vi rullat genom Spanien i den mörka natten. Slumrat en del på de korta britsarna och sett hur solen gått upp strax innan vi kom fram till Hendaye. Där ledde jag henne till ett fik på stationen och så hoppade vi på tåget till Paris.
"Nackdelen med att flytta runt är att jag inte har några vänner, bara bekanta och affärsrelationer. Det blir så när ytan är viktig för min mans jobb. Jag har träffat massor med trevliga glada människor och haft kul. Men jag har inte mött människor som man skapar relationer med. Du vet kompisar som man ringer till när man är ledsen. Jag har haft min mamma och min syster. Min man har inte velat att jag skulle resa till Sverige när han jobbade så pojkarna har varit hos mormor när de haft korta lov. Nu ska jag träffa Louise på hennes höstlov. Sen stannar jag till jullovet börjar och då åker vi till Madrid tillsammans."
Jag frågade henne vad hon gör när hon är ensam om dagarna i Madrid. Då berättar hon att hennes man har gjort ett schema över vad som ska göras varje dag i hemmet. Hon har några timmar i veckan när hon möter andra kvinnor som lever på samma sätt. I svenska kyrkan och i en internationell klubb. Men i det stora hela håller hon hemmet perfekt. Handlar på de olika matmarknaderna och serverar middag klockan åtta varje kväll.
"Jag har aldrig tänkt efter. Jag har bara låtit livet ske. Men jag är säker på en sak och det är att mina barn aldrig ska bli skilsmässobarn. Det skulle de aldrig klara av även om det bara är Louise som är ett barn idag."
Jag som levt i ett inferno och önskat att mina föräldrar skulle skilja sig sen jag var tio år förstår henne inte. Så jag frågar varför.
"Tänkt vad handikappande det skulle vara för deras karriärer om de har en bakgrund med skilsmässa och föräldrar som inte bor på samma ställe."
Men samtidigt börjar hon vänja sig vid att stå på egna ben under resan. I Paris tar vi en taxi mellan stationerna och åker förbi alla platser som man ska se i Paris. Vi har tyvärr bara några timmar mellan tågen så vi får nöja oss med det. På gare du Nord är det hon som köper tidningar. Och letar rätt på avgångsspåret. I likadant när vi är på färjan mellan Puttgarten och Rödby. Det är hon som fixar smörrebröd och kaffe. När vi kommer till Köpenhamn är hon helt en annan person. Hon tar tag i att vi missat det första tåget till Sverige och lyckas byta våra platsbiljetter mot nya. Och hon är stolt.
Jag vet inte vad som hände i hennes liv. Men jag tänker på henne ibland och på att hon var så rädd för att skilja sig och börja ett nytt liv.

2 kommentarer:

Jenny sa...

Tack för att du delade den här intressanta berättelsen Eva. Det är så bra skrivet också!
Även om hennes man bara figurerar som en birollsfigur så är hans kontrollbehov av sin fru högst närvarande. Jag tycker mig se ett förtyck mellan raderna. Fick du den känslan också? Att du fanns där, som ett trevligt resesällskap, och gav henne utrymme att fixa med nya tågbiljetter, smörgåsar och annat; att hon tilläts pröva sina vingar, var nog precis vad hon behövde. Hoppas hon fick mersmak och fortsatte använda sina egna vingar.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag var alldeles ställd när jag träffade henne. Jag hade aldrig kunnat tro att det fanns någon med hennes liv.
Jämför med hur vi talar om muslimska kvinnor.
Hon fixade allt mer under resan för jag blev ordentligt sjuk. Jag tappade bort hennes namn, men har kvar en almanacka där jag skrev ner en del av hennes berättelse.