Nu börjar alla tidningar och radioprogram att summera året, och decenniet som passerat. Jag undrar vad det är som blir vårt gemensamma minne. Det är så många saker som jag minns som inte är viktiga.Det viktigaste i mitt liv var konstskolan. Tre år fyllda av så mycket bra, dåligt, spännande, tråkigt, tungt, lätt, svårt, enkelt...
Mitt liv förändrades under dessa tio år.
Det som är konstigt är att alla stora händelser ute i världen som vi hört om till leda känns oviktiga när jag tänker tillbaka.
Det har hänt så mycket annat, som finns närmare, som påverkat mina nära och kära, mina vänner och livet för min släkt.
Jag har förlorat en oskuld. Jag trodde intensivt på att om alla gjorde sitt bästa så skulle allt bli enklare och bättre. Nu tar jag ett steg tillbaka och andas in djupt innan jag erbjuder mig att delta.
Idag andas vi lättare här vid älven. Temperaturen har stigit med fjorton grader.
4 kommentarer:
Innebär det en temperatur på minus tio grader eller?
Ja, hur summerar man ett decennium? Det innehåller såväl händelser man vill minnas som sånt man helst vill glömma. Jag hade en period runt maj 2004 till maj 2005 som jag känner mig nöjd och stolt över. Jag uppnådde en inre harmoni som jag länge hade strävat efter. Det var inte enkelt att nå dit, men den tiden är viktigare för mig än allt annat som hänt under 00-talet. Efter den perioden har jag mest famlat i mörkret, försökt återskapa harmonin jag kände och jag famlar nog än.
Jag vill bara poängtera att den inre harmonin då inte hade någonting med kärlek till någon annan att göra. Bara kärlek till mig själv och till livet.
Minus tio, snöfall och vind. Jenny, jag tror att det viktigaste i våra liv är att vi älskar oss själva för att då har vi automatiskt plats, för alla som behöver det, i våra liv. Vad härligt att kunna se tillbaka på ett helt år i balans.
För mig kommer detta decennium alltid att präglas av att min mamma dog och det var så omåttligt sorgligt. Det sammanföll i tid med min skilsmässa, och det är det viktigaste jag gjorde - att jag äntligen bestämde mig för att jag var värd någonting. Jag bestämde mig som Jenny skriver om att ta mig själv och mina känslor på allvar och det har gjort att jag nått en helt annan harmoni i livet, i mig själv, i förhållande till mina medmänniskor. Men det var smärtsamt och tog tid. Men som sagt... det är inte de stora världshändelserna jag minns
Den maktlöshet och förtvivlan man känner när ingenting kan göras till det bättre gräver djupa diken i minnets labyrinter. Men som du berättar kan dessa tunga, sorgliga händelser leda till att man kan förändra sitt liv till det bättre. Inte alltid men ibland. Lyckligtvis har du hittat ditt bättre liv.
Skicka en kommentar