onsdag 6 januari 2010

Tidiga morgontankar

I morse när jag vaknade till det mörka, torra, kalla rantade mina tankar iväg. Jag väntade på att alla skulle komma hem och att jag skulle kunna somna om. Trettondagsafton, den sista hemvändarkvällen detta jullov, då är det fest på stan.
När dörren öppnades och slog igen var det svårt att somna om. Luften är så torr att allt är statiskt elektriskt. Je suis mal dans ma peau, den skaver
Men så rantade mina tankar till en tidigt morgon den sjätte januari för 30 år sedan. Jag väntade på att Annika skulle återvända från Sollefteå.
När hon kom fram var klockan sju på morgonen och den bittra kylan försvunnit från Paris. Det var ilande kallt, men plusgrader, fuktigt och blåsigt.
Vi hamnade på hennes väskor i väntsalen på gare du Nord. Där just då tappade vi lusten för att vara äventyrliga svenskor på vift. Vi längtade bort från alla män som ropade kommentarer. Vi önskade oss en utekväll utan klistriga, slippriga blickar.
Men så kom våra vänner och hämtade oss.
De hade förberett en lunch med mat från Marocko. Kryddor så värmande att vi trots den råa luften började svettas. De oroade sig för att Annika skulle frysa i sitt pigrum i den kalla korridoren högst upp under taket på sjätte våningen. De fixade och trixade så att hon fick bo i en lägenhet, tillsammans med dem.
De hade vana vid att längta bort från vintern i Paris. De hade kommit från norra Portugal och Spanien för att ta sina examina. De var våra vänner som genom sin omtänksamhet gjorde att vi kände oss hemma igen. Vi kunde sitta i en varm atmosfär och känna att vi var bien dans nos peaus. Livet skavde inte längre.

5 kommentarer:

Sofie B-C sa...

Vilken underbar berättelse, Eva -den njöt jag verkligen av att läsa!

Granne med potatisodlaren sa...

Hej Sofie! Välkommen åter efter helgerna. Vad trevligt att du njuter. Det gläder mig.

Jenny sa...

Varje gång du skriver något om Paris Eva så känns det som att jag är där, på plats. Kanske för att vi en gång har bott i samma arrondisement, Alésia. Men även för att du skriver om det så bra.
Jag minns också de dagar då man längtade bort från de franska männens blickar och kommentarer, när man bara ville vara i fred.
Å andra sidan är det knappt nånting av den varan i den norra delen av Europa. Här är det desto tystare. Kommer man nånsin att bli nöjd? ;)

Maria sa...

Vilket var året? 1979? Jag minns hur dragit det var i mitt chambre de bonne. Och nu också hur obehagligt det var med de mystiska stegen på taket utanför. De fanns de som levde däruppe, som gjorde sig små boställen. Jag tänker att de var som Karlsson på taket. Under takåsarna i Paris på rue Lafayette. Fast du var aldrig där, eller hur?

Granne med potatisodlaren sa...

Jenny, det stämmer man är aldrig helt nöjd. Det är kul att du känner igen dig i mina texter.
Maria det var i januari 1979. Jag var aldrig uppe på sjätte våningen på rue Lafayette, bara i lägenheten med Ingrid. Det låter oroligt att människor bodde på taket. Det visste jag inget om.