Läste en söndagsintervju med Katarina Wennstam i DN. Hon har skrivit en roman som handlar om mäns våld mot kvinnor inom dramaindustrin. En helt vanlig text.
En text utan några andra pekpennar än den: att ingen vågade berätta om sina upplevelser öppet.
Men texten väckte ett kvinnohat bland läsarna av webb-tidningen.
Jag har sällan sett något liknande. 53 kommentarer och 50 som hånade och bespottade författaren och reportern som skrivit texten.
Det var som att kliva tillbaka före de första reportagen som Maria-Pia Boëthius skrev i Expresssen i mitten på sjuttiotalet, när hon berättade om vilka frågor kvinnor fick/får vid våldtäktsrättegångar. Finns dessa motsättningar i verkligheten? Helt plötsligt känner jag mig inte trygg.
Skräckfilmer kan aldrig skrämma upp mig på samma sätt som dessa kommentarer.
3 kommentarer:
Eva där sätter du huvudet på spiken igen. Vilken tragik. Minns Boëthius som chockade på 70-talet. Minns att jag var på samma fest som hon en gång. I Husby-Rekarne. Undrar varför vi båda var där?
Ja, det är verkligen läskigt, detta dolda och öppna kvinnohat, måste motarbetas.
Riktigt läbbigt. Och krypande, skrämmande. Trodde vi nått oändligt mycket längre i kampen för att vara människor.
Skicka en kommentar