Nu njuter jag

Ja, se det snöar har vi sjungit vareviga dag sedan den 27:e.  Nu har vi fått upp till en meter snö. Hela landskapet är inbäddat i ett glittrande täcke. Det är tyst. Det är en ny, torr mjuk vinterluft. Det finns ingen i hela världen som kan tro att vi har skottat, att vår vän med traktorn har skottat. Jo, om man kommer från rätt håll ser vi att slänten egentligen är en tre meter hög driva.

I detta snöläge gäller det att ha grannar. Grannar som man kan samarbeta med. Då fungerar det mesta.

Det tänker jag på när jag läser om ensamhet och anonymitet i storstan. Det som hela tiden slår mig när jag läser om grannarna i ett höghus på Danviksklippan  är allas skräck för att ha en vanlig kontakt med människor som de inte har kunnat välja själva. Det är som om det är farligare att dricka en kopp kaffe med en granne som vi hamnar bredvid utav en slump, än att ingen kontakt alls ha.

Denna beröringsskräck känner jag igen.

Den finns inte överallt. Jag har i hela mitt liv haft goda grannar som jag har samarbetat med. Vi har vattnat blommor, tömt posten, öppnat för hyresvärden, fixat kvarglömd tvätt i torkrummet, druckit en kopp kaffe och handlat åt varandra när någon av oss haft influensa.

Jag har haft grannar som varit ensamma och pratat mycket, rädda grannar som har kikat ut genom en springa i ytterdörren när vi försökt få dem att släppa in anticimex. Jag har haft grannar som jag absolut inte ville bo nära. Men det är ju så livet är. Vi kan inte välja bort allt vi inte vill se.

När vi var sex sju år fick vi en ny granne i Solna. Hon var hysteriskt ljudkänslig. Vi var ett gäng med ungar som just lärt oss sjunga med i Beatles She loves you. Otänkta barn som njöt av att kunna reta upp den arga tanten.

Vad vi gjorde? Jag blir röd om öronen fortfarande. Vi tog den största radioapparaten och skruvade upp den på max och tog kastruller och trägafflar. Sen sjöng vi med och trummade det högsta som vi kunde.

Slafsjo jäjäjä.

Så kan det också vara att ha grannar.