Malmbanan är som en pulsåder för Sveriges industriella utveckling. Som en lärobok över vad järn och stålhanteringen kräver. Vinteröppna hamnar i bägge ändarna. Stålverk, kraftverk, kulsinterverk och gruvor.
När Malmens väg öppnade och Spiken blev ett utflyktsmål så berättade Björn Fredriksson, lokalhistoriker, att malminvägningen vid Spiken tog emot mindre malm än malmen som ryms i en malmvagn, under ett år. Det var allt som kunde förflyttas innan vattenkraften gav billig el och rallarna la ut järnvägen.
Innan dess gick gruvorna i konkurs.
Det är vad vi vet om vi tittar tillbaka på vår historia.
Pionjärerna i gruvbranschen må stå avbildade i brons och sten i våra parker, men ingen av dem lyckades göra gruvorna lönsamma.
Läs krönikan från Kultursidan här.
Läs Olof Abrahamssons ledare här.
Inte ens riksdagsledamoten C O Bergman som drev LKAB i sju år tillsammans med andra lyckades med att få gruvorna att ge vinst. Hans bolag gjorde konkurs vid förra sekelskiftet.
Men sen kom vattenkraften och kostnaderna för transporterna minskade rejält.
Vad kan rädda logistiken i år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar