Då var Lars Ohly politiskt aktiv, i Folkpartiets ungdomsförbund. Vi andra var också politiskt intresserade, det var ju så då. En var aktiv i Centerns ungdomsförbund, en annan i Vietnamrörelsen, en tredje i Förbundet mot droger. Alla åsikter fanns och debatterna höll på halva nätterna i Funäsdalen.
Då var det helt ok att vara vänner samtidigt som vi hade olika åsikter. Det var inget konstigt. Den adliga Louise fanns där mitt bland oss andra. Det var ingen som satte upp murar mellan oss. Visserligen gick vi i många olika skolor. Många i privata eller halvprivata eftersom att de flesta bodde i stan. Men när vi träffades var vi inte rädda för varandra. Vi prövade varandras åsikter och inställning till livet men vi höll isär dem med människan bakom.
Det verkar vara en utopi idag.
Överallt ser jag uttalanden som demoniserar motståndaren . Och nu talar jag inte om odemokratiska uttalanden av extrema partier till höger och vänster, utan om de som ser sig som demokrater och värnare av mänskliga rättigheter. De som finns i mitten och som borde kunna nyansera och skilja på vad som var då och vad som är nu.
Denna konstgjorda konflikt är det som jag verkligen tycker illa om. Det finns inga demoner utan bara politiker av kött och blod. De har rätt att ha åsikter som de strider för utan att de demoniseras. Vi har rätt att kritisera deras åsikter inte göra ner dem som människor.
Den retoriken har alliansen använt under de två senaste valrörelserna, och de vann. Nu hoppas jag att ingen tar sig rätten att recensera motståndarna som människor, bara argumentera mot deras åsikter. Det tycker jag att vi kan vara överens om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar