Om omöjliga val

Hon mår som en prinsessa

Det finns så många val i valfrihetens namn, så många som är omöjliga. Vissa som politikerna ropar ut som om de fanns, men som i själva verket bara är några bokstäver på ett papper.

Min pappa bodde i den kommun i Sverige som skryter allra mest över att alla äldre kan välja var de vill bo i livets slutskede. Men när han blev livshotande sjuk då fanns det bara en kö. Inga val, bara en väntan i en sal på akutsjukhuset. Till slut blev en plats ledig på ett boende som har dispens från alla krav som normalt ställs på rummen och badrummen.

Vi kunde inte välja var, inte vilken organisation som skötte verksamheten och vi kunde inte se till att han fick ett rum med egen toalett som lagen kräver. Nej, det var kommunen som bestämde hur, var och av vem som min far skulle vårdas.

Detta i den kommun som lovar alla sina invånare att de har full valfrihet och att ingen kan bestämma om hur de ska avsluta sina dagar.

Det finns ingen valfrihet för äldre om det inte finns en massa tomma boenden som köar efter patienter. I dagens system med stora brister och långa köer är det en tjänsteman på kommunen som har all frihet att välja för den äldre.

Ett annat val som vi ofta får höra att vi efterfrågar är, hur vi vill bo. Politikerna i regeringen och speciellt bostadsminister Stefan Attefall,(KD), håller sig i bordskanten och lovar att marknaden kommer att lösa alla bostadsproblem. Han hävdar vid varje debatt och varje utfrågning att de stöd som staten skulle kunna erbjuda bostadsmarknaden bara skulle gå till byggnadsföretagens vinst och inte till dem som ska bo.

Han har helt fel. När vi hade olika subventioner för att bygga bort bostadsköerna så hade vi hyror och priser på bostäder som gjorde att alla kunde efterfråga ett boende.

Till exempel så byggdes det bostadsrätter med räntesubventioner som gjorde att t o m studenter kunde köpa sin lägenhet. En två i närförort kostade 70.000 kronor i insats med en avgift på 1500 kronor per månad före 1990-tals krisen.

Hyran för en nybyggd trea 2 900 kronor. Men med dessa priser som sattes efter ett regelverk så kunde inte fastighetsägarna och byggföretagen sko sig på de som måste bo. De måste bygga för att inte försvinna från marknaden så innan alla subventioner togs bort så fanns det färre platser med bostadsbrist än idag.

Idag är kötiden för att få en tvåa i närförort i Luleå minst 12 år. Och den lägenheten har ingen hyra, (4800 kronor/månad) för dem som har ingångslön eller studielån. Det finns ingen ung person som kan välja var de vill bo, om inte mamma och pappa betalar.

Men valfrihet är det ord som våra makthavare använder när de planerar för nya bostadshus. Inte låga hyror, bra planering och goda kommunikationer. Vi vill inte välja mellan en hyra på 12 000 kronor per månad och en hyra på 14 000 kronor per månad. Vi vill kunna leva, äta och bo för samma summa.

I måndags stod jag inför ett omöjligt val tillsammans med min familj. Vår fina Celina hade fått en inflammation och en infektion under ögat. Skulle hon som är elva år opereras för många tusen kronor? Men det fanns ju inget val alls. Det var bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Efter många timmar kom hon hem lite berusad av narkosen.

Nu mår hon som en prinsessa och har börjat äta flera olika sorters mat. Hon som aldrig ville välja. Hon som bara åt en enda sort. Hon har tagit vara på valfriheten som hon fick och äter nya och oprövade maträtter.