I grunden handlar det största misslyckandet om hur vi värderar varandra. Hur vi tolkar att vi alla har olika språk. Jag vet inte hur jag fattade att det var mycket "finare" att tala som de akademiker som vi bodde granne med i Solna än som de andra, de som var mekaniker, kokerskor eller dagmammor.
Det var helt självklart att språket var som en prislapp. Den som kunde tala som radiorösterna, nyhetsankarna, prästerna och talfröken, de var vinnarna. Men sen hände något i vårt avlånga land. Allt fler blev godkända. Det språk som hade ett värde blev bredare, skolan lärde ut en rikssvenska som allt fler kunde använda sig av och lärarna fick ett uppdrag att fler skulle kunna klara av studier på universitet.
Men den akademiska miljön var inte mogen för att Tony från Hagalund, Tyrone från Skellefteå eller Annkristin från Bagarmossen tog med sig sitt språk till lärosalarna. För att accepteras var de tvungna att byta nivå på tugget.
De fick skapa sig en ny identitet. Det var möjligt om de klarade sig igenom de tolv år som krävdes i skolsystemet för att komma fram till universitetets portar. För i klassrummen satt elever från hela samhället, inte bara de som talade på samma sätt. Men varför kräver vi att alla som ska utbilda sig talar som om de föreläser? Varför duger inte allas idiom?
Det är antagligen den vanligaste orsaken till att andelen ungdomar från studieovana hem aldrig ens söker till högskolor och universitet.
Den person som förstörde allra mest för dessa elever heter Persson, Göran Persson. Han såg till att skolan blev både ojämlik och sämre än den var. Han tog till brösttonerna och övertygade det svenska folket om att skolan inte är viktig för vår framtid. Enligt honom är den viktig på ett enda sätt, att hålla lärsrna på plats i skolbyggnaden 35 timmer per vecka. ( Vi har en dotter som genom sina erfarenheter fattade att det var så. Hon ansåg att skolan var till för att lärarna skulle få lön, inte för att eleverna skulle lära sig något.)
Hur blev det?
Jo, de, som har ett språk med högt finhetskapital, de samlas i eftertraktade skolor där det råder betygsinflation. Enligt en av Sveriges mest arga liberala ekonomer Magnus Henreksson, är det ett svek mot samhället som kommer att kosta oss massor med utvecklingskraft. Han ser hur de elever som kommer till Handelshögskolan har en och samma bakgrund, och ingen som helst erfarenhet av att jobba hårt för att nå resultat.
Men varken han, eller Göran Persson, kan tänka sig att förändra. De vill behålla föräldrarnas rätt att välja bort skolor, företagens rätt att plocka ut skattekronor ur elevernas skolpeng, segregeringen, bristen på stöd till dem som behöver det ja, allt ska förbli som det är.
Magnus Henreksson föreslår kontrollorgan för att aktiebolagen i skolans värld ska tvingas prestera bättre resultat. Han är mest arg för att alliansregeringen har missat att reglera de privata skolorna som plockar ut skattepengar till skatteparadis. Klyftan som växer ser han inte som ett stort problem.
Han vill att privatskolorna ska införa disciplin och svårare studier. Då är han nöjd. Han vill ha studenter som kan räkna, komma i tid och som talar på fint. Men de elever som inte vill ta till sig akademikernas språk saknar han inte i högskolans korridorer.
På 1980-talet när Sverige var bland de bästa i Pisa-undersökningen så var inte klyftorna mellan elever med olika bakgrund lika stor. Vad gjorde vi rätt?
Aldrig i min vildaste fantasi skulle jag ha kunnat hitta på ett framtidsscenario där hur vi talar skulle kunna bli så utslagsgivande för våra liv.
Det såg jag i Paris, i London och i Köpenhamn. Ja, att det spelade ingen roll att du hade högsta betyg. Du skulle ha gått i rätt skola. Med rätt dialekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar