söndag 1 juni 2014

Ord som ger tuggmotstånd

Doften av liljekonvalj drar förbi i vinden. Jag läser om en hundraårig deckarförfattarinna. Hon skrev en ruskig historia om "Kung liljekonvalje av dungen". Boken med ett av de vackraste omslagen som finns. Ja, Maria Lang eller Dagmar Lange var en mycket speciell person som levde upp till en bild som hon skapade av hur en framgångsrik författarinna skulle vara. Ja, hur en dam med bildning i 1950-talets Stockholm skulle uppfattas.

Tänk så långt från vår tid det är. Det finns nog bara en person som jag kan komma på som kan bära hennes mantel, ja, klä sig i sin egen bild av sig själv. Vet ni vem jag tänker på? Vem som jobbar hårt på att skulptera fram en helt egen annorlunda idolbild?

Lena Andersson heter hon. En kvinna med skarp blick och konstruerat språk. Ja, inte i romanerna, men i de krönikor som vi dechiffrerar varje vecka vid frukostbordet. Det är som att sitta och ro mot strömmen när vi försöker förstå. Varför och av vilka skäl hon hela tiden väljer att använda ord som de flesta inte ens sneglar på?

Det är som att läsa de oändliga essäer,som vi stolta översatte för varandra, i 1980-talets Dagens Nyheter. Tuggmotståndet var stort. Det kändes som om vi sökte näring i ett stycke barkbröd. Vi var aldrig säkra på om vi hade hittat rätt bland alla dessa ord.

Då var det självklart att en text i Dagens Nyheter eller i Svenska Dagbladet skulle vara snårig och svår. Idag finns det sällan såna texter i en dagstidning. Idag är det lite gammaldags att ta fram en krönika som kämpar med att uttrycken och nivån ska vara de rätta. Men ibland blir det lika dråpligt som när vi tar fram ett recept från detta decennium. Vad längtade vi efter att äta? Förälskade havskräftor?

Förälskad är Lena Andersson, inte, inte i det privata som i offentligheten ska göra våra möten personliga.

2 kommentarer:

Nini sa...

Om du menar artikeln i DN igår… Den gav jag upp i efter en tredjedel. Det var FÖR konstruerat för att vara läsbart. Jag är ändå en van läsare av svåra texter och filosofiska dylika, men ibland blir det bara för mycket…

Granne med potatisodlaren sa...

Jag undrar om hon menar att den magra kost hon erbjuder sin läsare ska vara nog? Och alldeles speciellt igår.