Här stod jag

och lyssnade till den dova trumman och gissade var den pneumatiska vattenkaskaden skulle pressas upp.

Ett konstverk som är annorlunda och som fångar in mig för en stund.

Varsågodännu en tänkvärd krönika.

---

Svenska Dagbladet
21 Jan 2011

Otidsenligt

Vissa ord försvinner inte. Vissa ord bara dyker upp, när jag ser det knotiga trädet framför Stockholms stadsbiblioteks fasad.

Vördnad.

Jag känner en vördnad inför Gunnar Asplunds fantastiska biblioteksrum när jag klättrar upp för trapporna. Jag känner vördnad inför så många böcker och så mycket rymd. Jag fylls av upprymdhet och glädje över all denna rikedom.

Samma känsla har jag när jag klättrar upp för trapporna till Kulturens hus i Luleå. Glad och nyfiken kliver jag in i ett helt annorlunda hus. Ett hus fyllt med många berättelser och bilder. Kunskaper som inger mig vördnad.

Läs om författaren till Indignez-vous.

---

Le Monde
20 Jan 2011

Nu kan jag läsa Le Monde, Det ska bli roligt att se skillnaden till Libération.

---

Le Monde
20 Jan 2011

Om hemlängtan

Livligt, aktivt, bullrigt, händelserikt och fyllt av människor och bilar. Precis så låter det när jag öppnar fönstret.

Jag vet direkt var jag är. Där jag var hemma, men också där jag känner mig näst mest hemma.

Ändå så längtar jag hem.

Inte som när jag tragglade med franskan och kände mig som en halvspråkig, långsam, trögtänkt,  och felplacerad tokfia. En som varje dag dygnet runt tog i så att det nästan brast utan att språket fastnade. Då där långt borta i tiden i det 14:e arrondissmentet.

Inte så.

Jag bara längtar lugnt och innerligt efter livet hemma.

Moll det är vad jag ser,

vackra bilder i mullrande moll. Dofter som luktar. Grus som geggar. Mitt i allt det där vardagliga finns det allt vackert. De stora buketterna med gnällande nyplockade tulpaner. De mörka träden i Observatorielunden som sträcker sig mot den gråblå skyn. Den vänliga damen som håller upp dörren. Säsongens godaste apelsin. Hör ni hur tonen förändras till dur?

Från en annan vinkel

Mitt favorithus.

Bodil Malmsten om boken som kanske får oss att vakna

---

Dagens Nyheter
18 Jan 2011

Det passerade några få dagar

när jag kunde klara mig med ett par vantar på händerna. Sen kom den riktiga kylan. I sex veckor var det 25 kalla grader eller fler.
Jag var totalt ovan. Ja, det kändes som om allt stod stilla. Jag minns fortfarande hur fötterna försvann när vi gick runt på Jokkmokks marknad det året. Men vi tinade med hjälp av termosar med varm buljong och massor med te.
Kallt innebär också många soliga, frostiga, glittrande, klara dagar i rad. Och ett reportage som jag minns varje vinter.

Posten firade jubileum. Jag och en fotograf fick i uppdrag att skildra postväskans väg ut till Hindersön.

Tidigt en morgon åkte vi till busshållplatsen vid Hindersöstallar. Där kom Johansson med sin skoter och en kälke fylld med mjölkkannor. Han lämnade mjölken och tog säcken med post när bussen kom. Sen for vi med över isen på en hyrskoter i morgonmörkret. Tur att vi hade full vinterklädsel och skoteroveraller på oss.

På Hindersön fick vi se hur posten delades ut i olika fack. Och möta fru Johansson. Varmt kaffe och goda historier sen gick färden i det intensiva förmiddagsljuset blixtsnabbt tillbaka.

Värmen i köket, kylan och mörkret på isen och den intensiva solen. Motsatser. Något jag aldrig velat missa.

Ja, inte var det för att frosten

skulle täcka bilen den 4:e september som jag stannade kvar. För det händer så sällan.

Jag vaknade på tåget mellan Älvsbyn och Boden. Det kändes inte rätt. Var det inte så att Luleå ligger närmare Stockholm? Konduktören berättade att tåget tar sig till Boden först för att sen vända och köra ner till kusten.

I taxikön vid Luleå station stod vi och njöt av soluppgången, av att det var fem  grader varmare än i Stockholm och av att det var tyst. Taxin körde mig till mitt hyresrum i det gula huset på Bergvikskurvan, jag släpade in väskorna och sen for vi mot det rosa tidningshuset.

Alla samlades kring redigeringen på morgonen med både cigarrett och kaffe i handen.

Den första morgonbönen, när alla jobb delades ut, började. Gissa vad jag skulle göra som veckouppdrag?

Intervjua alla kandidater till biskopsvalet. Då fanns det fortfarande kvinnoprästmotståndare bland dem som ställde upp. Om jag minns rätt var det endast en kvinna som var valbar. Hur det gick? Gunnar Weman blev biskop. Med reportaget? Bra. Den lördagen som det var publicerat gick jag omkring med ett fånigt leende på läpparna.

Det är 25 år sedan

jag rusade fram här vid Odengatan. Jag var på väg. På väg att byta liv. Hela huvudet var fullt med komihåg. Jag fick inte missa något. Det var den första vardagen efter min journalistexamen och jag förberedde flytten upp till Luleå.

Man kan säga att jag plockade ihop och köpte bra att ha saker i blindo. Stoppade varma kläder, tjocka tröjor och det jag då kallade vinterstövlar i väskorna. Hämtade biljetter till tåget och träffade alla kompisar för att kunna säga på återseende.

Jag tänkte mig sex månader med vinter, vårvinter och ljusa dygn med mygg.

Våren varade i sju dagar men det avskräckte inte mig.

Rena drömmen, eller...

Sitter på en bänk och väntar. Och undrar. Är detta en skola för alla, eller är det en skola för de med stora resurser?

Bonus

Blogglunch mellan jobb och vardag. Världens finaste bloggare Jane, Jenny, Eva och Victor gjorde tisdagslunchen till en fest. Det var första gången vi sågs i verkliga livet. Det var livat, glatt och innerligt. Vi har läst och kommenterat varandra i snart ett och halvt år. Och, vi hade lika trevligt vid lunchbordet i Skrapan som alltid.

Jane hade omtänksamt nog med sig sina fina böcker och det hade Eva också. Jag ser nu fram emot att läsa Ta parti för barnen och Flickan i medaljongen.

Litteratur, skrivande och livet. Det var en lunch att minnas.

Vardag i januaridagern

Det är 25 år sedan jag vandrade på vardagsgator i snömodden på väg till tunnelbanan. Lika länge sen jag kände mig som om jag bor, och inte är på besök, här i Sibirien. Konstigt. Vardagsgråhet som hemkänsla. Men det är kanske så, att vanliga dagar med samma arbetsuppgifter och samma bussar att passa känns som just vanliga.

Vad tycker ni?

---

Dagens Nyheter
10 Jan 2011

Ljusblå himmel

och sol gör denna dag. Nu förstår jag varför så många vill ta bort julen.

Solen har börjat klättra.

Då känns inte adventsljusen aktuella.

Carina Burman skriver

---

Svenska Dagbladet
09 Jan 2011

Nu är jag i hela landet

om jag ska tro vad jag hör när jag lyssnar på ekot eller tittar på tevenyheter.

Hittade en biljett och packade. Landade hos mamma och fortsatte med korsordet. Halkade fram i Sibirien, och ja, jag förstår att alla klagar. Huga vilka isvallar det var på trottoarerna.

Sitter och spanar ut på det grå ljuset, och det är ljusare. Känner hur vinterluften smyger in genom några små hål i fönsterkarmarna. Njuter av tjocksockor, yllekofta, värmeljus och ett nybryggt ångande kaffe.

Men jag känner mig olandad, inte på plats, måste vänja mig, och prova på att vara stockholmare efter 25 år igen. (I alla fall vardagsgäst i januaridagern.)

På avstånd

Idag har mamma och jag löst korsord per telefon. Jag har sökt ord och försökt komma ihåg vad saker och ting kan heta. Mamma har fyllt i rutorna och hittat svar.

Det är så lugnande med vardagssysslor när man är så långt ifrån varandra. Etthundra mil är långt när man vill ses. Speciellt när det är helger och lov och alla biljetter är slut.

Vi får fortsätta med korsordet i morgon. Jag kom i alla fall till slut ihåg vad Hilary Clinton har som mellannamn - Rodham-

Det är bara att tänka på skinka.