Essen -kulturstad

När jag växte upp var Essen en drömstad. Där bodde Tuttie, min farmors barnflicka. Helga/Tuttie var en ung tysk tjej som fick flytta till mina farföräldrar på 1920-talet från Estland. Hennes föräldrars gård i Estland blev förstatligad på 1920-talet när landet blev fritt från Ryssland/Sovjet. Hon kom till Sverige för att bo och studera. Samtidigt så tog hon hand om min farbror som var spädbarn.
När hon var klar med sina studier flyttade hon till Tyskland och gifte sig. Hon bodde med sin man i Ruhrområdet resten av livet. Men varje år kom hon på besök och då berättade hon om livet i sitt Tyskland.
Jag fick sitta med de vuxna och lyssna på hur hon odlade jordgubbar under plast för att undvika att de blev svarta av kolröken. Hon berättade tyska sagor-bröderna Grimm... och hon berättade om livet hos mina farföräldrar.
På nätterna vandrade hon ute för "att jaga bort sina minnen från kriget". Vi barn skulle förstå att det hade varit svårt i Tyskland för henne. Vilket bland annat berodde på att hennes man hade fått leva som dräng i en annan del av Tyskland för att klara sig från koncentrationslägren. Jag vet inte varför han var jagad, men det räckte med en farmor/mormor som var judinna för att man skulle sättas där.
Tuttie hade två barn som var födda före krigsutbrottet. Hon kunde inte ta sig till Sverige. Min farmor försökte få tillstånd att ta hit henne men det gick inte. Hon fick klara av att arbeta och ta hand om sina barn mitt i det brinnande kriget.
Efter kriget kom de allihop för att vara på Öland hos mina farföräldrar. De stannande i några månader.
Alla som ville kunde komma till Essen och bo och studera. Några av mina kusiner åkte dit för att lära sig tyska. Min farbror, som Tuttie tagit hand om, for dit för att ta hand om henne. Berättelserna om hur duktiga alla var i Essen och hur bra Tuttie hade det kom fram vid släktmiddagar.
På somrarna kom hon, med kakor från Tyskland, med hemska sagor och berättelser som ingen annan bar på. Och på nätterna sov Tuttie allt sämre.
Varje år i slutet av november kom en adventskalender fylld med choklad. Hon skrev då ett långt julbrev. Ett brev som vi svarade på med andakt. Alla framsteg i skolan skulle finnas med, hur vi hade växt, lärt oss spela instrument och hur det var i scouterna.
I mitt huvud var hon en svartögd vithårig dam som satt i sin gungstol i den fina staden Essen och stoppade i sig stora röda jordgubbar. En dam som utstrålade respekt. En dam som vi alla neg inför.
Åren gick och Tutties barn blev vuxna och köpte sommarstuga på Öland. Tuttie stannade allt längre eftersom att hennes man dött. Men för varje sommar som gick var nätterna allt svårare. Tills slut när hon var i 70-årsåldern kunde hon knappt gå in i sovrummet. Hemma i Essen sov hon sittande i en fåtölj berättade mina kusiner som varit på besök. Trots alla dessa mardrömmar och de svåra åren, både som ung och under kriget, levde hon till hon hade fyllt 90 år. Då fick vi ett brev från Essen, ett brev i frakturstil med ett avsked som Tuttie skrivit till alla sina "svenska barn".
Jag har aldrig klivit av tåget i Essen. Jag har aldrig vågat. Tänk om min drömstad med alla Tutties sagofigurer inte finns. Tänk om Essen är en stad som är lik alla andra. Nästa år är i alla fall Tutties stad Europas kulturhuvudstad.