Om en parambol

Lycka är att slänga för att få livsrum-för att citera Charlie Brown. Kommer ni ihåg alla de där små kvadratiska böckerna som fanns på 70-talet fyllda av Snobben och hans vänner?
Jag hade ett intensivt förhållande till de visdomsord som de strödde omkring sig. Men böckerna har jag inte kvar. De var uruselt gjorda. Alla sidor lossnade och tills slut var det inte många kvar. De hamnade i soporna.
Att slänga eller inte slänga det är frågan. En fråga som jag hämtat från http://evaswedenmark.blogspot.com/.
Jag har inga gener för att slänga. Varje gång jag kommer hem till ett prydligt hem utan saker, ryser jag av beundran. Jag föreställer mig mitt liv i en miljö med rena ytor och ordning överallt. Berättar för mina döttrar och de säger direkt. "Det tar bara sex timmar, mamma, sen har du börjat göra allt mysigt."
När de var i yngre tonåren beundrade de kompisars hem som ser ut som uppslag i Sköna Hem. Nu säger de till min egen förvåning att det känns inte som om det prydliga är hemma.
Jag har inte gett upp. Men tagit en paus i mitt ordnande av de lager med saker som lyckats hamna här efter alla år vid älvens strand.
Det finns så många känslor i varje liten pappersbit. Hittade min äldsta dotters önskemål inför julen 1994 då hon var 7 år.
Snela mamma o pappa kan vi nte söpa en parambol så at vi kan se mnga program. På baksidan har hon skrivit ett recept: Saft, Fata, Kivi, Vatn, blir mit aplsinbåll. Kanske något att prova som en frisk drink utan alkohol i mellandagarna.
Nej, det är inte lätt att slänga minnen av det liv som var. Jag som tyckte att det var ganska fjantigt när andra pratade om vilka minnen de har från sina barns uppväxt har svårt att släppa. En lapp kan jag väl få spara?