Sitter och lyssnar på P1. Vad vore livet utan denna kanal. En nyutbildad slöjdlärare från Göteborg berättar om var han törs sticka. Ja, det är svårt att våga ta fram sin stickning överallt. Det går inte på bussen, men på tåget kan det vara ok.
En genusforskare berättar att det är svårt därför att en man som handarbetar sänker sig i hierarkin.
Han gör något som de underordnade kvinnorna annars gör, därför måste han välja om han vill visa att han stickar.
Detta gäller dock inte virkande snowboardstjärnor. De höjer sin status.
En komisk poäng är att slöjdläraren tog med sig sin stickning när han skulle flyga. Då sågs den som ett vapen. Han fick stoppa ner den igen.
Jag kände igen mig från en resa till Kalmar. Jag höll på med att sticka mohairhalsdukar inför jul och tog med mig min stickning till en kurs i Kalmar.
Praktiskt, tyckte jag. Och på flighten från Luleå till Stockholm reagerade ingen. Men... i det lilla planet mot Kalmar blev personalen rädda. Jag satt där med lila plaststickor och ett fluffigt garn, när både kaptenen på planet och stewarden, kom fram för att gripa min stickning. Den fick åka i cockpit.
Jag hade stickabstinens.
Snowboardsåkare med virkning som specialitet använder sina kunskaper i virkning i sina cv när de söker jobb. Hoppas att arbetsgivaren ser det som en merit.
2 kommentarer:
Åh vilka fina halsdukar, så fluffpuffiga!
Tack.De fick bli julklappar efter resan till Kalmar.
Skicka en kommentar